# Hur mycket ska man hjälpa folk? Author: Anna-hfg Ibland får man mail från olika personer, svenskar och "utlänningar" som frågar om sina anfäder. Hur mycket tycker DU att man ska hjälpa dem att hitta sina förfäder? det här skulle bli en undersökningmed det ingen kom upp.  Här är alternativen: 1. Hjälpa med allt man kan. Titta i källor, databaser osv 2. Tipsa om hemsidor, föreningar, böcker m.m men inte hjälpa med själva forskningen. 3. Endast hänvisa till närmsta släktforskarförening. 4. Vet ej. ## Comment 1 Author: AndersB Jag hamnar nog mellan 1 och 2. Har jag uppgifter redan så ger jag nog basuppgifterna (1 generation, inte hela trädet), men inte mer vid "första dejten". Får man närmare kontakt med personen  så byter man alla uppgifter, och hjälper också med ny forskning. ## Comment 2 Author: chrissan Man hjälper inte folk bara för att var snäll om man ska vara ärlig. Hur mycket man gör beror också på hur intressant frågan är. Jag har gjort omfattande utredningar för fr a utländska frågeställare, men det var också av egenintresse. Spännande släkt eller mycket nytt att lära sig. ## Comment 3 Author: leja Det beror på. Som sagt, svara vänligt och försök ta reda på vad de vill. Om det är hjälp att "komma vidare". Men ibland verkar det vra folk som "vill ha". Jag tycker sen att man ger den hjälp man kan och känner att man vill ge. Ibland får man väl förklara att det tar tid att få fram uppgifter och det är halva nöjet att forska själv. Fast samtidigt vet jag att som nybörjare blir man så glad över varje uppgift man får. Det är då frestande att fråga vidare och snabbt få fram mycket. Sen så får man väl säga att man är beredd att hjälpa till om det låser sig, men inte vid grundforskning. Själv har jag dessutom inte tid att ens forska på min egen släkt så mycket som jag skulle vilja och jag tror inte jag är den enda som har mycket att göra. Men samtidigt blir man så glad om man hittar någon man kan dela uppgifter och släkt med. Så lösningen är nog att man gör vad man kan och vill göra. Men man måste vara beredd att sätta gränser, för en del vet inte när det är dags att sluta begära hjälp. Jag tror inte det är av elakhet, utan av entusiasm, men i längden vill man ha sin egen forskning. Kunna säga att det här har jag gjort. Inte det här har jag fått hjälp med?? ![Cool](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cool.gif) ## Comment 4 Author: gurin Jag känner igen problemet även om det inte är specifikt släktforskning i mitt fall. Mitt jobb är att forska och många vill ha svar på sina frågor. Det är då det blir svårt. Visst det är kul att tala om vad man kommit fram till, tror är riktigt eller kan spekulera kring, men problemen hopar sig så fort jag säger något. Någon kollega, som då också är en konkurrent vill få "gratishjälp". Frågan är då krasst. Vad får jag tillbaka och kommer han/hon ut med rönen i publicerad form före mig. De är en krass värld. Flest publikationer vinner. De som bara är intresserade samt journalister klarar ofta inte av att skilja på det jag kommit fram till, det jag tror är riktigt, men inte riktigt har stöd för och det som jag bara spekulerar kring. De tycker sig ha hört att jag sagt det och eftersom jag är forskare så _är_ det så. Andra menar att eftersom jag normalt skriver så kan jag väl snabbt och enkelt göra detta och detta och detta... Problemet är att det inte är någon skillnad på att skriva för en lokal hembygdförening och för en vetenskaplig tidskrift. Det tar lika mycket tid och är lika ansträngande. Den tid jag kan koncentrera mig per dag ökar inte och ju mer annat jag gör desto mer hamnar jag efter med det jag i bästa fall har betalt för att göra. Så hur gör man? Jag utbyter idéer och lösa funderingar med en massa människor. Tycker jag att jag blir utnyttjad av någon så upphör jag att lämna information. Jag finner det mer stimulerande att ge information till de som förstår att uppskatta det arbete som ligger bakom än de som tror att det bara är att slå upp i någon tabell eller så.   Samtidigt är en stor del av poängen med att forska och eventuellt publicera att få respons på de resultat som framkommit. Det gäller även släktforskning. Många är de släktforskare som undrar hur de skall intressera sina släktingar och bästa sättet att döda intresset är att inte svara på de frågor som ställs.  mvh/gurin ## Comment 5 Author: blombuketten Man må ju göra det som känns rätt och riktigt för en själv. Går knappast att sätta någon typ av "regel" tycker jag. ## Comment 6 Author: AndersE Intressant fråga med många svar. Jag nickar igenkännande för varje kommentar jag läser. Enklast är väl dessa som "kräver" att man ska göra något åt dem. Det blir nej direkt. På trevliga frågor om vad jag själv fått fram delar jag oftast med mig frikostigt. Det är sällan jag lägger ner direkt forskningsarbete åt någon annan. Men jag lägger gärna tid på att redovisa länktips och tips om böcker och annat. Allra roligast är när man hittar någon med näraliggande forskning och man kan utbyta information. ## Comment 7 Author: Ingegerd Precis som Blombuketten skriver, så går det inte att sätta någon regel. Det beror ju så mycket på den frågandes förutsättningar (om man nu får fram något om dem vid första kontakten). För några år sedan var det en person som ställde massor av frågor på Anbytarforum, utspridda över hela landet. Hon bor lite avsides och har långt till arkiv osv. Så jag försökte hjälpa till med Sörmland. Men när hon ställde en fråga som hon kunde få svar på genom att åka 4 mil till "sitt" landsarkiv, tyckte jag inte att jag som har 11-12 mil till Arninge behövde ställa upp. 1900-talsfrågor, som man inte kan få svar på genom att söka i Genline, brukar jag försöka titta lite på, om de gäller sådant som finns på Uppsala landsarkiv. Men en gång upptäckte jag faktiskt att personen som frågade bor mycket, mycket närmare Uppsala än jag gör. Då kanske man kan fråga lite försynt om personen har möjlighet att åka dit själv. ## Comment 8 Author: Anna-hfg Jag är faktiskt ganska kluven när det kommer till att hjälpa andra. Jag har hjälpt en hel del folk. Vissa har hjälpt mig i sin tur,  från andra har jag fått en slant för uppgifterna (då jag forskat), andra har fått uppgifterna, ställt lite följdfrågor och "försvunnit", särskilt vanligt bland amerikaner som frågar. Det är kanske en kulturgrej att vara rumphuggna men det är i alla fall lite trist. Man känner sig lite utnyttjad också, även om det låter lite konstigt. Jag tycker det är roligt att  när man hjälper någon att man får feedback hur det har gått. Det är kickar man kan leva på lite grann. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Jag har också sett på nåt forum där personer ställer så mycket frågor att man kan utgå från att dom själva inte vill forska utan bara få uppgifter. Personligen är jag sån att jag vill forska själv för jag vill se med egna ögon vad som står så att jag vet att jag får alla uppgifter som finns om personerna. Men tar gärna emot tips på länkar vart man ska leta. Så jag har fyllt favoriter med många länkar härifrån som jag senare kan kolla på. OK tar gärna emot uppgifter också om jag erbjuds, men kollar upp dom själv senare. Kan be andra om bekräftelse på personer jag hittat, alltså om jag vet att dom forskat på samma släkt. Ser då till att jag skickar med dom uppgifter jag har så att den kolla, för på det viset så vet den ju att jag inte bara vill ha nya uppgifter utan verkligen bara kolla. Tack vare sån koll så fick jag mer uppgifter men kunde sen i min tur ge den personen nya uppgifter. Sen finns det ju personer som ger en slant för dom uppgifter dom får och då tycker jag det känns ok att hjälpa dom för då visar dom ju att dom uppskattar det dom fått. Annars får man nog känna efter för var och en som frågar om det är en som man känner bara kommer utnyttja en så blir det nej, däremot en som man vet verkligen kommer uppskatta hjälpen får lite mer hjälp. Håller med AndesE att utbyte är det som är roligast. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Kom på en sak som kan göra mig lite sur. Om man får uppgifter (alltså blivit erbjuden uppgifter) från någon och den säger att om man har frågor om matrialet så är det bara man hör av sig. Om man sen frågar så får man inget svar. Det gör mig sur. ## Comment 11 Author: chrissan Jo, att få feedback är roligt, då lär man sig något själv också. Och så blir man glad för alla positiva mail man får. ## Comment 12 Author: lisopasi Beror helt på. Svarar ju så gott det går inne på Osthyveln där jag är moderator, speciellt Torhamn som jag forskar på bredden i (dock mycket långt ifrån klar). Dock är det ju alltid mycket lättare att svara någon som man vet har vett att säga tack! Många som ställer frågor på forum får en massa svar men ger sedan sällan respons på svaren, det gör att jag inte svarar nästa gång.  Forskare man bygger upp en relation med hjälper man gärna mycket mera med, eller om man kommer på att man är ganska nära släkt. ## Comment 13 Author: Anna-hfg #12 En sådan person har jag kontakt med och det är jätteroligt. Det är en amerikanska som hjälpte mig att hitta släkt i USa och sedan hjälpte jag henne att hitta släkt till hennes man här i Sverige. Om jag har frågor så mailar jag till henne. Just nu försöker jag hjälpa henne med hennes förfäder i Östergöland, vilket går sådär. Och hon försöker hjälpa mig med en emigrant. Vi har inte kontakt förjämnan med då och då.