# Var finns ditt "hemma"? Author: Velikij Läser i [Norrbottenskuriren](http://www.kuriren.nu/GEN_Utmatning_Ettan.asp?CategoryID=2764&ArticleID=1602346&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2 "http://www.kuriren.nu/GEN_Utmatning_Ettan.asp?CategoryID=2764&ArticleID=1602346&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2") om författaren och akademiledamoten Peter Englund på besök i sin ungdoms stad Boden. Kuriren skriver: _"__Peter Englund berättar att han vid besöken i Boden har lätt för att drabbas av medelålders melankoli och en insikt om att han förändrats mycket. \- Som historiker så blir man yrkesmässigt fallen för minnen. Det är lätt att man förvandlas till forskare i sitt eget liv, och det kan vara farligt att leva i det förflutna och flytta energin bakåt"_, säger Englund till reportern. Det får mig att fundera över begreppet "hembygd", och vad det representerar för oss. Själv bröt jag inte upp frivilligt från min barndomsbygd, men i dag är jag tacksam för att jag inte kom att bli kvar där, och det är inte längre något "hemma" för mig. Nu undrar jag, vad är "hembygd" för er, är det där ni bor nu, eller där ni fötts och växt upp?  Ni som har flyttat, kan ni fortfarande känna hemlängtan, och ni som aldrig flyttat, känner ni att ni därigenom gått miste om någon erfarenhet? (I rättvisans namn skall tilläggas att vårt språk numera även har begåvats med ordet ["bortlängtan".)](http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16069302.asp "http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16069302.asp") Min fråga är nu: **"var finns din hembygd"?** ## Comment 1 Author: zachs Nu är det så att "där jag bor nu" och föddes och växt upp sammanfaller. Men jag har flyttat runt Sverige med min familj så jag har varit borta från föräldrarhemmet i 25 år. Måste bli en bit över 40 år innan jag kunde tänka mig att flytta tillbaka "hem". Men nu känns det bra att vara tillbaka efter allt flyttand. Även min make som inte kommer härifrån har kommit in i gemenskapen tillex i jaktlaget. ## Comment 2 Author: AndersE Ja, jag kunde också fylla i båda övre rutorna (men fyllde i den översta...) Jag är född och uppvuxen i Ängelholm. Bodde i Västergötland några år i början/mitten av 80-talet. Sedan dess har jag inte bott längre bort än Helsingborg... Det har funnits tider då jag haft flyttplaner, men idag känner jag mig rejält rotad i barndomsmyllan. Jag tycker mycket om såväl staden som landsändan. Idag bor jag centralt, inte många kilometer från lägenheten där jag bodde först. Såväl mina föräldrar som tre syskon med föräldrar bor i staden eller grannsocknes. I år är det precis 100 år sedan min farfars far flyttade till Ängelholm. ## Comment 3 Author: Pudding Min hembygd är helt klart där jag växte upp sedan barnsben (sedan cirka 5 års ålder) och var i någon sommar. Fast ibland så kan man bli less (jag blir lite hemmablind ibland) på sin hembygd med kärleken till den finns alltid i hjärtat och det är hit som jag vill återkomma. Fast de senaste åren så har min mans (kommer från ett annat land) hemstad blivit liite som en andra "hemstad" för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta till en stad så mycket (mer än min hemstad) så mycket men det gör jag. Hur som helst, hemma är där man har sitt hjärta. ## Comment 4 Author: Velikij Det brukar bli en snabbtur varje sommar genom det brukssamhälle där jag vaggades igång. Efter 46 års bortavaro är det förstås allt färre man känner igen, de kvarstannande kompisarnas barnbarn är äldre än vad jag var när jag flyttade från orten. Butikerna är sedan länge stängda, skolan är riven och en känsla av öde västernsamhälle vilar över centrum, som består av en kiosk med minimalt utbud, punkt slut. Farfar och farmor hade tolv barn, ingen av dem har ättlingar kvar på orten. De finns utspridda från Segmon till Asien, och jag tror knappast någon känner någon samhörighet med orten där vår släkt på min fars sida fanns under två generationer. Den känsla jag får när jag kommer tillbka är vemod. Vemod över tidens gång och vemod över att människor som man känt nu vilar på kyrkogården i allt större antal. "Där jag lekte som barn, där är allting som förr", var det väl som Göingeflickorna sjöng? Kanske är det så, själv känner jag som om min födelseort har förflyttats i tiden utan att ha förändrats mer än att det är andra människor som lever där. Det är kanske mer spöklikt än vemodsfyllt egentligen... ## Comment 5 Author: blombuketten Jag har samma känsla som Velikij. Det är inte alls så kul att komma "hem" där jag växte upp. Det är så förändrat och ser helt annorlunda ut. Får ingen hemkänsla alls när jag är dit. Har kompisar (från barndomen) kvar där så jag hälsar på dem ibland. Alltså svarade jag där jag bor nu. Kunde nästan ha svarat på förslag nr 3 också. För där jag slagit ner rumpan är mitt hem. Har en otrolig anpassningsförmåga och lär alltid känna folk fort där jag bor. Har flyttat i massor genom åren och bott på många olika ställen, även utomlands. Har aldrig varit något problem. Här, där jag bor nu, är ett litet brukssamhälle där alla känner alla, mer eller mindre. Mig känner de ju inte sen barnsben, men då vi köpte huset där dels konsum varit och dels en skoaffär så räknas vi som infödda, konstigt nog. Fick jobb här nästan på en gång, vilket är ovanligt Ja, här trivs jag och även med befolkningen. ## Comment 6 Author: Pudding På tal om Göingeflickorna så tror jag det var en annan låt som Cool Candys sjöng. "Jag kom hem" heter den. Några strofer kommer jag ihåg nu på rak arm: "Jag kom hem, jag kom hem efter många långa år. Det var här som jag föddes, här lekte jag som barn. Jag kom hem...till min bygd igen...o. du lyckliga ljuva tid...". Nåt sånt var det.... ## Comment 7 Author: Cheyenne Jag svarade "där jag föddes/växte upp". Bodde mina första 9 år i Saltsjöbaden, en riktig skärgårdsstad och med ett stenkast från vattnet, båtklubben med mor och fars båt. Även ett stenkast från mormor och morfar. Saltis har visserligen förändrats men behållit den charmiga stilen. Därefter bodde jag 2 år i Holmeja, i Skåne. Där har tiden i stort sett stått still. Lugnt och skönt, omgivet av betesmark med kor och hästar och den tysta bokskogen. Därefter flyttade vi till Kungsholmen i Stockholm, den gröna stadsdelen med vatten i 4 väderstreck. Jag var då 11 och flyttade hemifrån vid 20. Idag är Kungsholmen eller alla stadsdelar för den delen, en stressfaktor för mig. Människor överallt, stress, spring och helst med en caffe latte i ena handen och mobilen tryckt mot örat i den andra handen. Där jag nu bor som vuxen är väl trevligt och barnvänligt på alla sätt och vis med natur och vatten men hela Storstockholm är stressande. Har idkat operation övertalning i flera år för att få sambo och barn med på ett flyttlast till Skåne men än så länge utan resultat. ## Comment 8 Author: Titti Där jag föddes/växte upp. Mitt barndomshem ligger 2-3km härifrån där jag bor nu. Visserligen studerade jag 3 år i Åbo, men min hemlängtan var så stark så jag for hem varje helg. ## Comment 9 Author: Velikij Jag var nog lite för snål med alternativen på "gallupen", men den är ju trots allt mest med som diskussionsunderlag. Ni som kunnat svara på flera alternativ har ju löst det gallant ändå! En fråga som väl hör hemma i sammanhanget är också om uppväxt och eventuellt flyttande har något samband med intresset för släktforskningen? Det hade det åtminstone i mitt fall - när jag började med forskandet, sedan breddades ju intresset när man upptäckte att man härstammar från fler platser! ## Comment 10 Author: AndersE #9 Ja, jag måste erkänna att det var ett litet plus när vi valde vårt nuvarande boende... (Jag har farfars morföräldrar liggande framför sovrumsfönstret. Och har också varit intresserad av ett par hus tidigare med relationer till äldre släkt...) ;-) ## Comment 11 Author: Tord #7  Vad menas med "hela Storstockholm är stressande"? ## Comment 12 Author: Cheyenne #11 Det är nog min stackars stressade själ som i bland inte kan se skogen för alla träden, dvs stundtals glömmer jag bort hur vackert stockholm är med alla smultronställen. Blir lätt så när man dras med i en allmän stress. ## Comment 13 Author: AndersE #11 Fast jag förstod precis! (tror jag...) Tempot är annorlunda i Stockholm! Jag minns en gång för många år sedan då jag återvände till Malmö efter några Stockholmsdagar. Utan att egentligen tänka hade jag under dessa dagar sprungit i rulltrapporna, alltid betalat med jämna pengar, hunnit med ett biobesök eftersom tåget inte gick direkt... Det var ett sovtåg och jag vaknade till en strålande sol över vajande skånska fält. När vi rullade in på Malmö Central stod en riktigt fet skåning framför mig och pustade ut. "- De va gott å va himma igen!" Och precis så kändes det. Jag log lite grand då jag betalade biljett på 30:ans buss till Möllevången. Det var lång kö, jag hade bara en hundralapp, men ingen tog notis om det. En skånsk kamrat berättade om sitt Stockholmsbesök. På Centralen börjar plötsligt folk knuffas och springa. Han steg åt sidan, upptäckte att drygt hälften lyckades klämma sig på tåget. "- Men jag satte mig och läste tidningen. Det gick ju ett nytt om mindre än 10 minuter..." ## Comment 14 Author: Cheyenne \*skratt\* Precis så är det. ## Comment 15 Author: Velikij Hittade oförhappandes en artikel om vårt behov (?) av rötter i SvD. I en lång och [tänkvärd artikel](http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_12356247.asp "http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_12356247.asp") hävdar där socialantropologen Erik Olsson att bofasthet inte är något självklart normaltillstånd för människan. Han tror heller inte att det nödvändigtvis är den ökande rörligheten som kan få oss att uppleva att vi tappat bort oss själva. Olsson uppger att han känner sig "mer som hälsing än stockholmare, trots att han har bott i huvudstaden mycket längre än i Järvsö". Jo, jo, det är ju [fler](http://www.aftonbladet.se/resa/sverige/article246907.ab "http://www.aftonbladet.se/resa/sverige/article246907.ab") som längtar "hem till lilla Jaschö"... ;-) ## Comment 16 Author: Roolaid Genom den här tråden har jag just kommit på att jag nu har bott mer tid av mitt liv utanför Sveriges gränser än innanför. Mitt hem har flyttat mellan olika länder, där jag alltid lätt har anpassat mig, men "hemma" är Stockholm/Vaxholm där jag växte upp. Jag åker alltid "hem" till Sverige. ## Comment 17 Author: leja Hemma är flera platser för mig. Hemma i Dalsland, där jag växte upp. Hemma på Djurö, i Stockholmsskärgård, där min far växte upp, där min farmor bodde och dit mina föräldrar flyttat efter pensionen. Samt hemma i Uppsala där jag bor. Detta ledde till en bra historia. En gång så svarade jag i telefonen när min brors kamrat ville få tag i honom och svarat blev att " nej han är hemma". Vilket möttes av en förvånad tystnad innan jag kom på och rätta mig, "Han är hemma hos våra föräldrar" och inte i Uppsala. ![Cool](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cool.gif)