Annons:
Etikettmikrohistoria-artiklar
Läst 13821 ggr
AndersE
2007-01-06 11:14

9 Mikrohistoria, skrivande

När vi kommit så långt att vi vill berätta om våra upptäckter är det vanligaste att vi gör det i en skriven text. Hur kan vi göra detta så att innehållet väcker intresse och samtidigt är lättläst?

Skrivandets funktion

Nu har vi vår mikrohistoria - frågan, källmaterialet, strukturen och olika tankar om vad vi kommit fram till. Att presentera detta arbete i skriven text fyller en dubbel funktion.

När vi skriver gör vi det för någon annan, samtidigt som själva skrivandet hjälper oss att strukturera vårt material och våra tankar kring det. Man upptäcker snabbt då man börjar skriva att det inte går att förklara sådant som är oklart för en själv. Under skrivandet kan man tvingas återgå till källorna för att öka sin egen förståelse.

Börja skriva tidigt

Just skrivandets funktion i ditt eget arbete kan vara ett motiv för att börja skrivandet tidigt. Efterhand som du finner material, eller gör intervjuer kan du börja skriva om dessa, för att pröva resonemang och formuleringar och för att klargöra brister du behöver åtgärda. Att hela tiden låta skrivandet finnas med i sökandet av källor kan också göra att du tidigt ser hur ett "fynd" kan användas för att t.ex. skapa en spännande och lockande ingress.

Vem skriver du för?

Frågan kan tyckas enkel, men svaret på den är mycket viktigt. Hur du utformar din text beror helt på hur den ska användas. Det är stor skillnad mellan att t.ex. skriva en text som ska fungera i en dagstidning, eller att skriva en text i en tidning som vänder sig till erfarna släktforskare.

Hur skriver jag?

Det är viktigt att tänka på hur vi skriver. Vilka tekniker hjälper oss att göra texten innehållsrik och intresseväckande, men också lättillgänglig? Det är också viktigt att kunna välja bort. Allt man samlat in, och allt man skriver, kommer inte att ha något berättigande i den slutliga texten.

Dispositionen av texten är kanske det svåraste. Lyckas du följa dina röda trådar, och knyta ihop kapitels slut med dess början gör du läsningen lättare. Som skribent måste du ha en klar avsikt med såväl helheten som dess olika delar. För att lyckas med detta bör en preliminär disposition - plan - för texten göras tidigt. Här kan en tidigare tematisering av arbetet hjälpa dig att göra din disposition.

Konkreta tips:

• Var vaksam mot dig själv. Ofta har vi favoritord och -uttryck som återkommer alldeles för ofta. Använd en synonymordbok för att underlätta ett varierat språk.
• Texten blir ofta lättare att läsa om man undviker långa meningar.
• Detaljer är viktiga - använd alla sinnen då du skriver. Har du uppgifter om ljud, doft och färg? Använd dem!
• Försök skriva med en enkel och vardaglig prosa, utan att för den skull skriva talspråk.
• Låt dig inte lockas av källornas ofta stela språkbruk. Om du vill låta källorna tala - använd direktcitat.

Citat

Eftersom ditt källmaterial säkert innehåller såväl tryckta texter som brev och intervjuer kan det vara frestande att citera mycket. En text blir dock inte bättre av många citat - låt dina citat illustrera din text, de ska inte ersätta den. Försök också att hålla citaten korta.

Början är viktigast

Det klassiska rådet när man skriver är att början är viktigast, och därefter kommer slutet. Det är med inledningen du fångar läsarens intresse och skapar en motivation att fortsätta läsa. Här kommer ett tips:

• Dra in läsaren direkt till den tid och plats du vill berätta om. Välj ut någon intressant händelse ur ditt material och försök dramatisera detta med hjälp av bilder, ljud och dofter. Låt gärna någon fråga förbli obesvarad och utgöra lockelse för fortsatt läsning.

Bearbeta texten

I sin "Handbok i konsten att skriva mikrohistoria" använder Götlind och Kåks en kul liknelse. De säger att skrivandet inte är som att sticka en halsduk, med början och slut. De liknar det istället vid täljandet av en trägubbe. Först yxar man till det grovt, sedan börjar karvandet - lite här och lite där…

Använd testläsare - och lyssnare!

Ett sätt att kontrollera att din text fungerar för den tänkte läsaren är att utse en "testläsare". När texten börjar bli färdig låter du en lämplig person ur bekantskapstexten läsa, och komma med synpunkter.

För att hitta ett fungerande sätt att berätta och formulera kan du också prova att helt enkelt berätta högt för någon vad du vill ha sagt. Många människor har lättare att formulera sig i tal än i skrift och berättandet kan vara ett sätt att hjälpa skrivandet.

Den formella uppsatsen

Ska din text t.ex. användas som uppsats bör texten vara ganska strikt och innehålla bestämda delar:
• Syfte och frågor klart formulerade
• Avsnitt om material, metod och teoretiska utgångspunkter
• Redovisning av resultat
• Analys och diskuterande avsnitt
• Avslut med sammanfattning

Informell text

Även om man ställer upp texten friare, kan man använda idéer från den formella insatsen. Du kan låta resonemang kring metodik och källkritik bli en del av den löpande texten. Du behöver inte heller ge avkall på det vetenskapliga kravet at ha med referenser. Det normala kan vara att avsluta texten med en noggrann företeckning över det använda källmaterialet.

Mer om detta i nästa avsnitt…

Tidigare artiklar

Av: AndersE

  • Personlig sida
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2007-01-06
Annons:
AndersE
2007-01-06 21:51
#1

Jag kan själv tycka att det är rätt svårt att skriva en lättläst text när jag försöker skriva om mina anor. Det blir lätt styltigt, med uppräkning av de torra fakta man hittat.

Samtidigt vill jag ju hålla mig till en korrekt text och inte skriva en fiktiv roman löst byggd på fakta.

Har ni läst Herman Wouks böcker om andra världskriget (finns även i TV-version, som gick för några år sedan. Jag har försökt få mina barn att läsa dem eftersom de i romanens form ger en väldigt god och bred bild av andra världskriget.

Jag har ändå svårt att tänka mig att själv "brodera ut" på det sättet. Mest kanske för att jag är rädd att sprida felaktiga uppgifter.

Har ni några tankar kring skrivandet om anor, eller om andra historiska företeelser?

gurin
2007-01-07 10:50
#2

Jag har själv aldrig skrivit om mina anor. Det är något som ligger och väntar på den där extra tiden som aldrig dyker upp. Men jag har, som kanske framgått, skrivit en del.

Den som inte är van att skriva skriver nästan alltid styltigt. Det har med ovanan att skriva att göra och kommer sig ofta av vad jag brukar kalla: "en-mening = ett-stycke-fenomenet". Detta drabbar ofta sådana med teknisk- naturvetenskaplig bakgrund. Jag tror att det beror på en strävan efter att skriva så exakt som möjligt. Men det skrivna språket skiljer sig inte så väldigt mycket från det talade. Meningar läses inte en och en, utan ihop.

Läs därför dina stycken högt för dig själv och fundera över dina syftningar. En grundregel är att om meningen är begriplig tillsammans med meningen före är den ok. Är den inte det får du fundera över vad det är du skriver.

Det styltiga kan bero på utelämnad information. Du besitter den och skriver egentligen stödmeningar (för ditt eget minne) i stället för att berätta en berättelse. När du sedan läser tolkar du in det du redan vet, men ser samtidigt att det är något mysko med texten. Tänk på att läsaren inte vet någonting. Hon har aldrig varit i Skåne, har ingen aning om varför en 8-åring var tvungen att arbeta i skogen osv.

Ett uppstyltat språk undviks också genom att olika långa meningar används. Korta meningar är lika bra som långa. Det hela beror på hur ditt språk ser ut. Konsten ligger i att blanda. Det är också enklare att få korta meningar korrekta och med korta meningar undviks oftast "en-mening = ett-stycke-fenomenet".

Att brodera ut, som du säger, handlar om att lägga till kontext/sammanhang, alltså att lägga till allmäninformation, kanske om tiden, kanske om liknande företeelser på annan plats, jämförelser och utvikningar. Alltså information som bara indirekt handlar om dina anor.

Om du tex skriver om en ana som hade ett visst yrke. Lägg till en beskrivning av arbetet och dess utveckling. Beskriv hus och orter och lägg till dess historia. Det är nästan aldrig fel att göra jämförelser med hur det är i dag. Det samtida världsläget kan ge den lilla berättelsen ett mervärde. Det ger dessutom din text ett högre källvärde i framtiden. Dvs när det är du som är blir föremål för utforskande.

Om du tycker att din text på något sätt är konstig men inte kan komma på vad felet är, föreslår jag att du lämnar texten och i stället försöker berätta historien muntligt. Detta har jag själv inte prövat, men föreslår det i alla fall. Sätt dig med någon du vill berätta för, sätt på en bandspelare och börja berätta. Du kommer att upptäcka att det du säger inte är begripligt om du inte lägger till förklaringar och extra information. Klarar du inte det får du frågor. Lägg märke till vilken information du kände dig tvingad att lägga till och vilken som efterfrågades. Det är den som du skall lägga till i din skrivna text.

Lycka till med skrivandet!/gurin

gurin
2007-01-07 10:52
#3

Upptäckte just att jag delvis gav samma råd som du själv skrivit ner i artikeln. Skadar dock inte med en upprepning.

mvh/gurin

AndersE
2007-01-07 10:58
#4

;-) Helt OK Gurin. Tack!

AndersE
2007-01-07 11:59
#5

Ett exempel på svårighet:

Jag har vissa uppgifter om hur min farfars fars lägenhet såg ut. Ett par intervjuobjekt har gett vissa beskrivningar. Dessutom har jag ett par foton som med stor säkerhet är tagna där.

Jag kan tycka att det blir svårt att beskriva den lägenheten på ett levande, men ändå korrekt sätt. Att bara ta med bilderna och några "citat" blir korrekt men styltigt.

gurin
2007-01-07 12:26
#6

Det är inte lätt att ge råd när jag inte sett texten men… 

Det blir mindre styltigt om du skriver om citaten med egna ord och lägger till det som du ser på bilden. Det är du som berättar den här historien. Citaten kan visserligen levandegöra historien men stoppar ofta upp berättelsen, om du förtår vad jag menar.

Ger uppgiftslämnarna olika uppgifter så skriv med egna ord att xx beskrev lägenheten si och så då och då, meda yy menade så här då och då. Fyll på med en egen fundering kring varför de beskrev som de beskrev.

Hänvisa sedan till citaten, ta med bilden och skriv en bildtext till den som är helt oberoende av huvudtexten. Där skriver du interiör från xxx fotad av xx om känd. I källförteckningen bör du ha med var bilden i dag fysiskt finns i fall du inte tar med det också i bildtexten.

Beskriv också hela huset om du kan och möjligen lite om omgivningarna. Hade han långt till arbetet? Gick han varje dag från lägenheten till x. Var handlade han? Kånkades det kol, eller ved till lägenheten. Gjorde han det själv osv. Livet i lägenheten ger liv åt bild och text.

Jag vet att jag ställer många frågor som du inte kan besvara, men kan du besvara liknande frågor så hjälper det. Fundera också på varför du vill beskriva lägenheten. Vad är syftet med det? Kan du svara på det så kan det bli lättare att komma på vad du skall skriva.

Jag kan fylla på med några till. Ser man några intressanta artefakter på bilden? Varifrån kom möblerna, hade han snickrat dem själv osv. Vet du vem som bodde där innan, efter?

 Allt i en text behöver alltså inte vara fakta. Det är fullt tillåtet att ha med personliga reflexioner, funderingar och ytterligare frågor. Det bör dock direkt framgå av texten att det är det det handlar om. Det är inte fel att lägga in ett jag i texten. Det är din berättelse och berättarens närvaro förstärker detta.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att plocka bort mig själv från texten. Den skulle vara neutral och opersonlig. Detta ideal är nu som tur var ute. Vi vet nu att det inte går att skriva objektiv historia. Jaget väljer ut och tolkar hela tiden så det är ingen mening med att få det att se ut som om den berättelse som presenteras är den enda möjliga. Det är du som berättar och det är din text och följdaktligen din verson av historien.

Det bästa som kan hända är nämligen att någon annan säger att du har helt fel och sätter igång att med delvis samma källor försöka besvara ungefär samma fråga. Det är det som för vår kunskap frammåt ännu ett snäpp.

mvh/gurin

Annons:
AndersE
2007-01-07 13:02
#7

#6 Tack gurin. Jag tror du har en viktig poäng i detta att faktiskt ta "ansvar för berättelsen", dvs vara konsekvent med att använda "jag". Jag kan lätt komma på mig själv med märkliga förmuleringar som "man" eller liknande…

Samtidigt är man ju inte själv närvarande hela tiden. Man får hitta ett sätt att "smita in och ut".

Jag tycker bilden om "trägubben" är bra. Jag har som regel börjat med att samla fakta kronologiskt. Sedan stuvar man om - tematiserar - och sist ska det täljas till en läsbar text - utan att man tappar "korrektheten".

gurin
2007-01-07 13:07
#8

Jo, även jag gillar trägubben. Jag täljer just nu, det är väl därför jag skriver så mycket här. Allt för att slippa ifrån det jag borde göra. jag har ju täljandet som arbete och då smiter jar till det som inte är det. När jag arbetat med annat har jag smitit till täljandet. Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen.

mvh/gurin

AndersE
2007-01-07 13:19
#9

#8 Det är bara hjärnan som behöver vara ifred. Den lurar bort dig till något annat en stund så den kan jobba i lugn och ro…

Flört

AndersE
2007-01-07 21:55
#10

Ett av tipsen i artikeln är att använda "testläsare". Sådana har vi ju gott om här på Proveniens! Varför inte lägga ut en text i en sträng och få konstruktiva synpunkter och förbättringsförslag.

AndersE
2007-01-21 10:00
#11

En sak jag upptäcker i mitt eget skrivande är att jag råkar byta tempus hela tiden.

  • Det självklara är väl att skriva i "dåtid". "Gustav föddes 1823. Hans far arbetade som…."
  • Det går ju att uppnå mer "närvaro" genom att skriva i "nutid". Läsaren blir mer delaktig i skeendet. "Gustav föds 1823. Hans far arbetar som…"

Mitt problem är alltså att jag omedvetet växlar mellan dessa…

AndersE
2007-04-04 01:33
#12

I artikeln ovan skrev jag:

"Just skrivandets funktion i ditt eget arbete kan vara ett motiv för att börja skrivandet tidigt. Efterhand som du finner material, eller gör intervjuer kan du börja skriva om dessa, för att pröva resonemang och formuleringar och för att klargöra brister du behöver åtgärda."

När jag nu så smått kommit igång att skriva lite så upptäcker jag precis detta - brister i mitt underlag. Jag får avbryta mitt i en mening för att öppna Genline eller titta i en annan källa, för att få svar på frågor eller för att fylla på i händelsekedjor.

Jag tänker nu börja lägga ut små texter i artikelform och hoppas att ni vill hjälpa mig att utveckla och förbättra dem. Kanske blir ni också inspirerade att publicera egna texter här?

Först ut blir en kort text om min farmors fars uppväxt.

gurin
2007-04-07 10:13
#13

Anders

Det där är så typiskt. Jag brukar hela tiden tjata om att man inte vet vad man behöver när man skriver. Texten utvecklas naturligt och det är vid skrivandet som de viktiga frågorna ställs och då gäller det att ha källorna till hands.

mvh/gurin

Annons:
AndersE
2007-04-07 13:04
#14

#13 Jo, skrivandet har ett stort värde. Luckor som man inte har en aning om blir plötsligt avgrundsdjupa.

gurin
2007-04-07 13:34
#15

Och i vissa fall kan de stjälpa en hel artikel, eller åtminstone leda till en radikal omarbetning.

mvh/gurin

AndersE
2007-04-07 13:42
#16

Javisst!

Jag arbetar just nu med nästa avsnitt, som handlar om Svens hustru, och om hennes släkt. De flyttar intensivt, som tjänstefolk från gård till gård. Det är inte alltid det går att följa helt. Jag har just ett sådant "hål" - parat med en historia jag vill kunna verifiera så långt det går, som förmodligen har sitt svar i "hålet".

Innan jag började skriva var jag riktigt nöjd med min samling av in- och utflyttsnotiser. Nu, när jag börjat skriva, ser jag bristerna.

Samtidigt som jag bestämt mig för att i alla fall skriva. Det är bättre att komma igång, och kunna komplettera i senare "upplagor", än att ställa så stora krav på sig själv att skrivandet aldrig blir av.

chrissan
2007-04-07 14:08
#17

För att anknyta till Gurin, det blir väl inte torrt och inte heller en fiktiv berättelse om du lägger in kulturhistoriska fakta. T ex när pigor och drängar flyttar kan man beskriva systemet med orlovssedlar och att man tog tjänst på ett år i taget. Det är därför så många flyttar i okt-nov i flyttlängderna. Också att man inte fick vara utan tjänst, då kunde man åka i fängelse för försvarslöshet. Beskrivningar från andra källor som visar levnadsvillkoren för tjänstefolket är inte heller fel tycker jag. För både nuvarande unga och för senare generationer är detta ny kunskap och kan ge perspektiv åt historien.

Vilka bodde på gårdarna? Vad hette husbondsfolket? Vad gjorde man? Vilka grödor odlades…….Det kan också ge liv och kan leda hur långt som helst med sökningar i olika arkiv. Dagens unga har inte en aning om denna, för oss, näraliggande historia.

Personliga reflektioner och frågor som uppstår men inte besvaras kan man lägga i små "rutor", för att skapa nyfikenhet.

gurin
2007-04-07 14:22
#18

Det Chrissan beskriver brukar vi kalla för kontext. Kontext behövs för att sätta in en berättelse i sitt sammanhang och göra den mer intressant och begriplig. Är berättelsen för kommande generationer så är det bättre med för mycket kontext än för lite, så länge som inte huvudberättelsen drunknar helt.

Ju längre vi fjärmat oss från livet på landet desto svårare blir det att sätta sig in i det gamla sättet att leva. Alla flyttarna blir obegripliga, liksom seder och bruk. Dessa bör därför ges utrymme och det är ofta när dessa skall beskrivas som man som författare upptäcker vad som saknas och dessa "hål" uppstår.

 mvh/gurin

chrissan
2007-04-07 14:34
#19

Just det - kontext! Dina anor levde ju inte i vacuum, de levde i ett samhälle med allt vad det innebar. Deras livsval var beroende av tidens kultur och möjligheter. Det är intressant att läsa om!

chrissan
2007-04-07 15:09
#20

Efter fikapaus: Jag brukar berätta historien om min farmors farfar för studenterna som inledning till kursen i sjukdomshistoria och folkhälsa. Jag har egentligen inte mycket om honom annat är att han dog 1853 i kolera i Kastrup och att han var från byn Laen i Glesborg, Jylland. Men utifrån historien kan man förklara hans flytt till storstadsområdet 1845 då livegenskapen lättades för danskarna och det blev möjligt att ta arbete på de nya industrierna. Innan dess var han tjänare på godsherrens slott, Meilgaard. Det var säkert ett icke självvalt arbete, han och hans familj tillhörde de livegna på godset. (Det är tom så att i Danmark ligger bouppteckningarna på godsarkiven, inte på statliga arkiv.) Hans önskan om att komma ut i världen, som den förste i släkten, liknar ju mycket dagens ungdoms vilja att resa och upptäcka. Det finns också en beskrivning på ett arbetarhem i Kastrup under koleran i provinsialläkarens berättelser för Amager, som skildrar den hemska miljö han tillbringade sina sista dagar i. Då får man hans liv i en kontext, varför var han just där och just då, historien blir dessutom levande för dagens unga (de brukar uppskatta det).

Ett annat exempel är fem kvinnogenerationer i min släkt (min mor och bakåt)- de har alla dött av sin tids vanliga dödsorsaker. Hur speglar detta omgivningens och livsvillkorens påverkan på våra liv och hur de kommer att gestalta sig? Hur kommer livet och hälsan att bli för dagens unga kvinnor? Man kan få mycket om de faktorer som varit avgörande från släktberättelser, kyrkböcker (mer än bara anorna), sockenberättelser, lokal historia, generell historia etc, etc.

Annons:
AndersE
2007-04-07 17:40
#21

Tack för goda tips Chrissan! Bara på de korta sekunder det tog att läsa dina kommentarer lärde jag mig nytt…

Dina kommentarer visar på såväl möjligheterna som svårigheterna. Det går att göra något verkligt fantastiskt av en enkel levnadsskildring.

Samtidigt kan kunskapen om allt man skulle kunna läsa in, allt man skulle kunna forska fram, nästan bli överväldigande.

chrissan
2007-04-07 17:47
#22

Jo, men man kan ju lämna en del till framtiden. Ställa frågorna men inte alltid ge svaren. Då kan andra fylla på eftersom, det kommer säkert att komma någon som är intresserad av att veta mera och som kan hitta nya informationskällor för att fylla på mera och svara på en del frågor. Jag har grundstommen till min släkt från min far som skrev en bok 1992. Då fanns inte samma tillgång till arkiven som nu, så jag har byggt vidare på hans material och besvarat en del av hans frågor. Han reste land och rike runt och samlade in till en del fördjupningskapitel, nu kan jag göra en hel del via nätet. Det är så jag hittat fm ff bakgrund och anor.

Det är de små i samhället som saknas i historien - alla försök till mikrohistoria kommer att bidra med en bättre förståelse för livet förr och hur det påverkar oss idag.

chrissan
2007-04-07 17:53
#23

För övrigt var det bra att AF kraschade. Nu hann jag titta mer ordentligt på Mikrohistoria. Det är en jättebra serie, kanske jag får ändan ur vagnen och gör något av alla påbörjade projekt.

AndersE
2007-04-07 17:54
#24

#22 Precis! Och eftersom man gör sitt skrivande idag i en dator är det ju så enkelt att komplettera och göra om inför nya utgåvor.

Min ambition nu är att komma så långt att jag har en stomme med små artiklar med de närmsta generationerna bakåt.

Jag har så mycket uppgifter och bilder som jag vill göra mer tillgängligt.

chrissan
2007-04-07 18:04
#25

Det kan bli väldigt spännande. Oftast behöver man inte ge ALLT färdigtuggat, det skapar större nyfikenhet om man har gåtor att fundera på eller försöka lösa. Barnen blir intresserade längre fram och då har de något att bita i.

Det var ju kul det här - och den amerikanska tidningsbasen (Alsterolles tips)  som är fylld just med gåtor om svenskar i Amerika. Man blir så sugen på att leta rätt på vilka de var, t ex Sven Johnson från Malmö och Californien som löpte amok på ett New Yorkhotell, på väg till Malmö med två fagra damer i sällskap och 20 dollars Guldmynt isydda i skjortan (och hustru+5 barn i San Francisco). Och jag som skulle jobba i helgen (är redaktör för en amerikansk tidskrift)!

AndersE
2007-04-07 18:12
#26

#25 Jo, det där lät kul! Visst vill man veta mer…   :-)

AndersE
2007-04-07 19:37
#27

#17 Jag hittade en artikel om en bok skriven av Martin Dribe.

Artikel i Dala-Demokraten

Boken finns att köpa för 144:-

Länk till adlibris

Annons:
chrissan
2007-04-07 20:11
#28

Den låter klart intressant! Billig var den också. Nu blir det påskafton, efter fördrink i bastun vid sjön. En räv tittade intresserat på aktiviteterna.

AndersE
2007-04-11 01:22
#29

Man upptäcker inte bara luckor när man skriver. Man ser samband som man missat tidigare! Det är väldigt nyttigt…

gurin
2007-04-11 13:42
#30

Helt riktigt Anders. Du "processar" informationen först när du skall försöka använda den.

mvh/gurin

AndersE
2007-04-11 13:55
#31

Ja, det är egntligen samma sak som händer när man är lärare. Man lär sig otroligt mycket själv. För att kunna förklara något för någon annan måste du fördjupa dina egna kunskaper. Och när du ska förklara något måste du sätta dig in i så många olika betraktningssätt att du upptäcker saker du inte sett innan.

Fascinerande. Jag jobbar nu med min tredje del som kommer att handla om farmors fars tid som gårdssmed på Trolleholms slott. En mängd fakta som ska struktureras upp och värderas. Men det ska bli kul att se om jag lyckas få släkten att ta till sig detta…

AndersE
2007-05-15 12:37
#32

Jag börjar nu känna mig nästan färdig med min bok. Jag har valt att dela upp den i ett antal kapitel - ungefär motsvarande artiklarna här på Proveniens - och avslutar varje kapitel med en enkel uppställning över de källor som använts.

Jag har haft ute några preliminärutskrifter och fått hjälp med korrektur, och faktagranskning. Det är svårt att sluta "fila" på texten. Det finns alltid något som kan bli bättre. Försöker framförallt förenkla och ta bort. Det blir lätt "svammel" emellanåt…

AndersE
2007-07-30 12:31
#33

#33 Oj, vad mycket klokt som skrivits i denna tråd!

Jag tänkte fylla på med en länk till en text som är ett bra exempel. (Fick tipset på anbytarforum!) Det är Anki Hagberg som har skrivit, och fått till en fantastisk berättelse!

Hon har verkligen vågat ta steget från att bara återge källor till att skriva en riktig berättelse.

Länk till "Lekmanmorden"

chrissan
2007-07-30 12:53
#34

Det är ett mycket fint exempel på attraktivt skriven släktforskning. Hon har en till sida om sin morfarsfar:

http://www.johanpetter.se/

Jag tror det här är framtiden, inte bara långa antavlor utan en historia runt omkring, med fakta hämtade från andra beskrivningar om livet i trakten och relaterade till det samhälle som då var.

Annons:
AndersE
2007-07-30 13:09
#35

#34 Ja, jag tror också att det är framtiden. Ett sätt att få många fler människor att intressera sig.

Jag började läsa på "johanpetter". Hennes sätt att skriva är verkligen en inspiration och ett föredöme.

Cheyenne
2007-07-30 14:01
#36

En av anledningarna att jag tycker fler skolor borde ebjuda sina elever Släktforskning som ett aktivt tillval av ämne. Knyt ihop det med historia och svenska.

HansJacob
2007-07-30 15:25
#37

Hej

Kanske är det mesta sagt om detta redan. Men ett  par synpunkter vill jag ändå understryka.

Det viktigaste frågan du ska ställa dig är: Vem skriver jag för.

Om du inte har det helt klart från början blir det inte bra. Det avgör vilken stil, och uppläggning du ska välja.

För det måste se rätt ut och var trevligt och lättläst i läsarens ögon. Är det gamla mormor som kände personerna, lilla Anna snart 7 år eller ska det tåla granskning från en erfaren historiker och släkforskare.

När du vet vem du skriver för kan du välja en lämlig stil, och ett upplägg som stämmer.

Sedan behövs det en "korekturläsare" på samma nivå som den tänkta läsekretsen eller möjligen två (en för innehåll och en för gramatiken o språket). Jag tror det med korekturläsning är enormt viktigt, Man ser inte många av sina egna fel och oklarheter. Dessutom ska man låta korekturpersonerna läsa detta redan vid utkast och sedan i flera omgångar. Du kommer att få många nyttiga synpunkter och de kommer att se alla dina lösa trådar. men använd dem inte som allmänt bollplank. Då sliter du ut dem (äve de blir hemmablinda)

Hoppas detta kan hjälpa någon

MvH

Hans

AndersE
2007-07-30 16:04
#38

#37 Som du skriver - man får akta sig så man inte sliter ut dem…    ;-)

AndersE
2008-08-12 23:05
#39

När jag nu åter är i skrivartagen så slår det mig ännu en gång hur viktigt skrivandet är. Släktforskandet blir lätt ett idogt insamlande av fakta, utan att man lyckas skapa ett förklarande mönster av dem.

Jag har t.ex. en rad brev skrivna åren runt 1900-talet, till och från människor i samma krets. Jag har naturligtvis läst dem tidigare och funderat kring dem, men först nu när jag sammanställer dem i en text bildar de ett tydligt mönster.

För att kunna skriva och berätta måste jag arbeta mycket mer med materialet än jag gjort tidigare. Sortera och jämföra, sätta mig in i de olika aktörernas situation. Det är en process full av "aha!".

Så kanske ska man skriva även om man inte avser publicera? Som en forskningsmetod…

Upp till toppen
Annons: