Annons:
Etikettlivsöden-artiklar
Läst 12846 ggr
AndersE
2007-04-30 11:19

Lantbruket i Tjörnarp

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Läs fjärde delen i min krönika om min farmors familj. En skicklig smed sadlade sent i livet om och blev lantbrukare. Varför gjorde han det - och hur gick det att leva som lantbrukare i Tjörnarp i början av förra seklet?

Det handlar om min farmors föräldrar och deras tid som lantbrukare.

Källor

De enda riktiga källor jag har till Sven och Emmas tid som lantbrukare i Tjörnarp är deras dotter Esters bok samt uppgifter från Tjörnarps församlingsbok 1910. I sin bok har Ester bytt ut en del namn och platser, men i de kommande citaten har jag "rättat upp" texten så att den fått en mer dokumentär karaktär än vad som var Esters avsikt. De rubriker som finns är mina.

Flytten från Trolleholm

Efter några år med den nya smedjan i Trolleholm flyttade Sven och Emma med barnen till byn Gunnarp i Tjörnarps församling där man köpt ett mindre lantbruk. Tjörnarp ligger i mellersta Skåne mitt mellan Eslöv och Hässleholm.

Troligen skedde flytten på hösten år 1906. Det är svårt att förstå varför en synbart framgångsrik smed, 55 år gammal, sadlade om och blev lantbrukare. En förklaring kan ju vara att man flyttade för att komma närmare äldsta dottern Augusta som arbetade som folkskollärarinna i Tjörnarp.

En annan förklaring lämnar Ester i sin bok:

"Eftersom huset var alldeles nytt, hade väggarna inte hunnit torka utan var mycket fuktiga. Emma ådrog sig för den skull en mycket svår ledgångsreumatism. Mot denna värk tycktes ingenting hjälpa. Det enda, som lindrade något litet var en sorts liniment, som man skulle smörja på de värkande ställena. Men både dag och natt hade Emma ändå en molande värk, som aldrig lämnade henne i fred. Till slut tänkte Sven, att det fanns nog ingen annan utväg än att flytta från detta ohälsosamma stenhus. Ett trähus vore naturligtvis det bästa. Något sådant fanns emellertid inte att uppdriva i Trolleholm, det fanns överhuvud taget inget hus alls till salu. För Sven var emellertid Emmas hälsa det viktigaste, och han var till och med beredd att flytta från Trolleholm för den skull."

Ester resonerar också kring det okloka i flytten. Hon skriver att hennes far var "en utbildad smedmästare, en skicklig yrkesman men hade inte det minsta begrepp om lantbruk". Till och med greven på Trolleholm lär ha försökt avråda men "den gången talade greven för döva öron. I Svens karaktär ingick en god portion envishet, som vid vissa tillfällen gjorde det fullständigt omöjligt att få honom att ändra sig".

Enligt Esters bok fann man lantbruket i en annons. Det bestod av trettio tunnland åker och ett litet område skog. Sven reste till Tjörnarp och blev förtjust i den vackra trakten. Man bodde ju alldeles invid järnvägsstation och även resmålet hade station i närheten så flytten skedde med järnväg. Familjen hade haft både katt och hund som emellertid skulle lämnas i Trolleholm, men enligt Ester lyckades katten gömma sig i en godsvagn och följde med.

Ganska snart efter flytten märktes en förbättring hos Emma, som åter blev sitt gamla jag - glad och optimistisk. Kanske hade bytet av bostadshus ändå betydelse för hälsan?

Livet som lantbrukare

Även om man redan i Trolleholm haft en del mark och djur måste det ha varit mycket nytt att ta itu med på det lilla lantbruket. Ester skriver att jorden var mager och att det enda som var lönt att odla var råg, havre och potatis. Man hade bara en häst som fick klara av såväl plöjning som inkörning av skörden på hösten. Man hade också skaffat fem kor och ett par svin. Några enkla åkerbruksredskap hade köpts in - det var plog, harv och en liten tröska, som hölls i gång med en så kallad "vandring". De närmsta grannarna blev snart goda vänner, och av dem fick man också hjälp att komma igång med lantbruk och djur.

Enligt Ester gick första året bättre än man vågat hoppas, även om det var tungt och arbetsamt. Man steg upp klockan halv sex på morgonen för att mjölka korna. Sven och Emma hjälptes åt. De hade tillträtt gården på hösten och fick snart ta itu med höstplöjning och sådd av vinterråg. Under vintern som kom arbetade man i skogen, gjorde reparationer på huset och tillverkade räfsor och andra redskap. Oscar som var 20 år hjälpte till med det tunga arbetet.

Den första sommaren

Ester berättar:

"När sommaren kom, och skörden var mogen, blev det en hektisk tid de dagar, då det var fint väder. Då gällde det att få hugget säden, bundet i kärvar och ställt upp i skylar och sedan kört in den i ladan, medan det ännu var torrväder. Blev det ihållande regn, medan den stod ute, kunde säden ta allvarlig skada. Denna första sommar hade de en ovanlig tur med vädret. Både råg, havre och höskörden kom under tak, innan regnet kom. Det var ändå nätt och jämnt, att man kunde få inkomsten av lantbruket att täcka utgifterna det här första året. Och då hade man likväl fått en ganska god förtjänst på smågrisarna. Båda suggorna fick tillsammans över tjugo smågrisar, och dessa fick man förhållandevis bra betalt för."

Det andra året och tredje året - 1908-1909

Ester berättar hur en förödande hagelskur slog ner det mesta av det andra årets skörd, och att ett litet sparkapital från åren i Trolleholm användes för att klara ekonomin.

Inte heller det tredje årets skörd var särskilt lyckad, och man började förstå att lantbruket inte skulle kunna försörja familjen så länge till.

Efter arbetet

Ester beskriver arbetet på gården som tungt och tröttsamt. Efter dagens arbete fanns inte ork till annat än tidningsläsning. Söndagen var vilodag och då läste man böcker och Emma spelade på sin orgel. Ester berättar att hennes mor var mycket musikalisk och att Sven i Trolleholm hade köpt en orgel åt henne. Hon lärde sig själv att spela efter noter och för familjen var det en högtidsstund när Emma hade tid att spela för dem.

Om Oscar

Oscar hade funnit kamrater - pojkar och flickor - som han trivdes med. Han var med i Tjörnarps ungdomsförening. Någon lördag följdes man åt och cyklade till dansbanan, som låg inbäddad i en vacker dunge av bokskog. Dit gick människor i alla åldrar på eftermiddagen för att dricka kaffe och höra på musiken. Litet senare började dansen, som pågick till midnatt.

Ester berättar att hennes föräldrar sällan förbjöd de större syskonen något. "Istället talade de med dem och fick dem genom resonemang att förstå, vad man borde göra och inte göra. Således var de inte förbjudna att dansa, men hade mycket klart för sig, hur man borde uppföra sig och rättade sig efter det. Det föll dem heller aldrig in att stanna för långt ut på natten vid dansbanan. Jag minns från min barndom och ungdom, att mor gav oss det rådet att gå hem, när vi tyckte, att det var som roligast. Det är säkert ett råd, som många skulle finna klokt att följa."

Oscar hade tidigare gått i lära i faderns smedja, men lyckades inte hitta någon passande anställning. Han hade istället i hemlighet skrivit brev till sin morbror. Oscar hade fått sitt namn - Oscar Wilhelm - efter sin morbror som redan vid 15 års ålder emigrerat ensam till Amerika. Han skrev regelbundet brev till sin syster Emma och hade berättat att han sedan många år var gift och hade två barn, en pojke och en flicka.

Oscar fick svar på sitt brev till Amerika. Han hälsades välkommen och fick löfte om respengar. En morgon låg Karl och Ester ännu i sina sängar då de hörde en hög röst. Ester berättar:

"- Mor, ska jag resa till Amerika? Det var inte en fråga, det var ett nödrop. Trots att Oscar helt och hållet själv kommit på idén om Amerikaresan och fattat beslut om den utan att rådfråga någon, kom nu i sista ögonblicket eftertankens kranka blekhet, som det heter. Det hade varit omöjligt för honom att få någon plats här hemma, som passade honom, och där han fick användning för det han lärt sig i smedjan hemma hos far. Det var därför han fattat det djärva beslutet. Han hade varit säker på, att det i Amerika skulle finnas större möjlighet att få ett lämpligt arbete än här hemma i Sverige, och att han på så sätt skulle ha lättare att hjälpa sina föräldrar ekonomiskt, vilket säkert skulle komma att behövas. Men nu tyckte han plötsligt, att det var att svika dem att åka så långt bort från dem och hemmet. Han var ju äldste sonen, tjugotvå år gammal. I avresans ögonblick greps han av ett oändligt vemod. Far och mor började ju bli gamla, mor hade fyllt femtio år, och far skulle snart fylla sextio. Men han försökte trösta sig med att Hilma, som snart skulle fylla aderton år, var ovanligt mogen och klok för sin ålder. Hon skulle nog kunna hjälpa föräldrarna på alla sätt och vara ett verkligt stöd för dem. Nu hade far kommit in från stallet. I lugn och ro åt vi alla frukost ute i köket. Det var ovanligt tyst vid måltiden. Allas tankar kretsade kring detsamma: Oscars resa till Amerika. Sista timmen före avresan gick fort. Det var nu tid att åka till stationen. Far gick ut och spände hästen för vagnen för att skjutsa Oscar till stationen. Lilla mor hade varit tapper hela morgonen, men nu kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Hon omfamnade Oscar och sa: "Gud välsigne dig och måtte det gå bra för dig". Både Hilma och Gunhild torkade förstulet bort tårarna ur ögonen. Karl och jag fattade väl inte, hur långt bort i världen det bar iväg med vår storebror. Vi tyckte det var högtidligt, att Oscar ensam fick åka med far till stationen, och vi tyckte också, att han var väldigt stilig i sin nya kostym, vilket säkert var ett riktigt omdöme."

Oscar reste i mars 1910 via Malmö, Köpenhamn och Liverpool till Amerika, och kom till New York efter 10 dagars resa. Ester berättar hur tomt det blev hemma efter Oscar. "Värst kände nog mor det. Det var alltid henne han anförtrott sig åt och vänt sig till med sina bekymmer."

Längtan efter brev från Amerika var naturligtvis stor, och när det första brevet så kom samlades familjemedlemmarna kring fadern, som läste högt för alla. Brevet var bara positivt, resan hade gått bra och vädret hade varit det bästa. Oscar hade blivit väl mottagen av sin morbror i Chicago. "Morbror Oskar var en prima karl, skrev han".

I augusti 1910 fyllde Augusta 30 år. Oscar skickade ett kort: "De hjärtligaste lyckönskningar sändes dig på födelsedagen af broder Oscar jag skall idag lemna Chicagoheights jag vet ej var jag styr resan. Säg till dom där hemma att när di skriver till mig ni adresserar breven till morbror han vet alltid var jag är."

Om Gunhild

 

Gunhild hade gått ut folkskolan och trots goda slutbetyg var en fortsättning vid läroverk eller liknande inte tänkbart. Resorna, terminsavgifter och läroböcker skulle kosta alldeles för mycket. En tid bodde hon inne i Tjörnarp hos sin syster Augusta.

Om Karl och Ester

Karl hade inte börjat småskolan förrän han var åtta år 1909 och året efter började också Ester skolan. De hade sällskap de tre kilometerna till sin skola som låg alldeles intill Tjörnarps kyrka i byn. Kanske hade barnen sin syster Augusta som lärare?

Sommaren innan sin skolstart råkade Ester ut för en olycka. När det var sluttröskat för dagen skulle hon och Karl använda "vandringen" som karusell. De turades om att dra, och när det blev Esters tur att åka satte hon sig så långt in på vandringsstocken att den ena foten kom för nära kugghjulen, och lilltån på höger fot krossades. Ett läkarbesök var dyrt och resan var lång så Emma beslöt att själv försöka klara av läkningen av tån. Hon använde sublimat som var en rengörande vätska och bindor, som byttes ett par gånger om dagen. Största delen av sommaren gick, innan tån var läkt, och den var inte helt bra, då Ester började skolan, så hon kunde inte ha vanliga skor på utan måste gå med morgonskor, eller "lasaskor" som de kallades. På hemvägen från skolan gick Ester helst en väg som ledde förbi ett kärr med många stora tuvor, där man måste hoppa från tuva till tuva. Kombinationen av tuvhoppen och tygskorna ledde till hon blev genomblöt om fötterna varje eftermiddag.

Vid samma tid hade Esters storasyster Hilma insjuknat i difteri. Denna sjukdom hade tidigare tagit såväl Emmas systers liv som ett av hennes egna barns liv, och nu ägnade man all tanke och omsorg åt Hilma. Doktorn hämtades från staden. Denna gång kunde sjukdomen hejdas och redan efter ett par veckor var Hilma åter fullt frisk. Istället var det Ester som blev allvarligt sjuk. En dag i skolan började hon yra då hon läste. Doktorn fick åter hämtas och kunde konstatera svårartad lungkatarr, vilken alltså enligt Ester orsakades av de ständigt våta fötterna. Ester fick avbryta skolan i slutet av oktober och kunde inte återvända förrän i april. Mor Emma och systrarna fick turas om att vaka under nätterna då hon yrade under febern.

Under sjukdomstiden lekte Esters syster Gunhild skola med henne. Det gick så bra att då Ester återvände till skolan fick hon veta att hon läste bäst i hela klassen! Ester skriver att om Gunhild fått fortsätta läsa hade hon "säkert blivit en utomordentlig lärarinna med sin fallenhet för att handskas med barn och sitt vänliga, blida sätt".

Enligt Tjörnarps församlingsbok från 1910 fanns då bara Hilma 19 år, Karl 9 år och Ester 7 år kvar i hemmet av barnen. Äldsta dottern Augusta, 30 år var småskole-lärarinna i Tjörnarp och hade sin syster - min farmor - Gunhild, 15 år boende hos sig.

Tyvärr saknar jag uppgifter om när - och vart - Elise och Alfred flyttade.

Fjärde och sista året som lantbrukare

Efter höstens hårda arbete med potatisplockning och höstplöjning kunde man som vanligt, när vintern nalkades, sätta ner arbetstakten. Nu bestämde man sig emellertid för att man inte skulle orka mer än ett år till av det stränga arbete som existensen på gården krävde. Till våren skulle de försöka sälja sin lilla gård. Man satte in annons i ett par olika tidningar och tidigt på våren anmälde sig ett par hugade spekulanter. Ester berättar:

"Det var en ung familj med två små barn och en ungkarl. De tjusades säkerligen av den utomordentligt vackra naturen, då de kom för att titta på det utannonserade lantstället. Den lilla gården, som var grå, det vill säga omålad, då vi flyttade dit, hade far målat röd, och den tog sig bra ut, där den låg på en backe med små åkrar och ängar runt omkring och skogen i bakgrunden.

Det blev ungkarlen, som fastnade för gården och köpte den. Kanhända hade han en flicka, som han ville gifta sig med, och så tänkte han väl, att nu hade han ett hem att bjuda henne. Far och mor var glada, att de fick sålt gården till ett pris, som var ganska mycket högre, än de vågat hoppas på, och att de dessutom fick kontant betalning.

Så var man då färdig att bryta upp än en gång från en miljö och trakt, som man hunnit fästa sig vid och gå mot ovissa öden. Men nöden har ingen lag, heter det ju. Det gick bara inte längre för far och mor att arbeta så strängt."

Troligen lämnade familjen Holmberg Tjörnarp på våren 1911. Då var Sven 59 år gammal och Emma var 51.

-----------------------------------------------------------------

Källor:

  • Boken "Ur minnenas kavalkad" av Ester Lidberg
  • Tjörnarp församlingsbok 1910

Relaterade länkar

Av: AndersE

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('AndersE'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('AndersE', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2007-04-30
Annons:
AndersE
2007-04-30 11:22
#1

Går det att skriva mikrohistoria med bara en roman som källa?

Så svårt det är att hitta källor för denna tid - 1900-talets första årtionden. Har någon tips på var man kan hitta mer?

Har någon en bild på en "vandring"?

zachs
2007-04-30 15:36
#2

Har inte kort på den men det finns en vandring till vår hembygdsgård Balteryd. Får väl åka dit en dag och fotografera.Glad

AndersE
2007-04-30 18:46
#3

#2 Ja tack!   :-)

kjersti
2007-05-01 00:17
#4

Vad är det för folkdräkt på bilden? Liknar lite Österåker/Vingåkersdräkt…..

AndersE
2007-05-01 01:09
#5

Jag vet inte, men den borde vara skånsk…

Anna-hfg
2007-05-03 01:06
#6

Jag tycker inte den liknar Göingedräkten för den har en lite mindre klut.

Annons:
Upp till toppen
Annons: