Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu Senaste inläggen

01 ÖVRIGT 02 -- Proveniens in English 04 -- Om "Proveniens i Fokus" 05 -- Statistik för Proveniens 06 -- Instruktionsfilmer för iFokus 07 -- Datorprogram 08 -- Din egen hemsida 09 -- Utflyktstips 10 HISTORIA 11 -- Mikrohistoria 12 -- Arkeologi 13 -- Kultur och tradition 14 -- Militaria 20 SLÄKTFORSKNING 21 -- Släktforskningslaviner 22 -- Livsöden 23 -- Individforskning 24 -- Amerikaforskning 25 -- Yrke, titel 26 -- Sjukdomar/dödsorsaker 27 -- Släkter 28 -- Vem tror du att du är? 29 -- Läshjälp 30 BERÄTTA! 31 -- Skrivtema 32 -- Testläsare 40 HEMBYGD 41 -- Lantbruksliv 43 -- Byggnader och deras delar 45 -- Kyrkogårdar och gravar 50 FÖREMÅL 51 -- Möbler 52 -- Allmoge 53 -- Textilt 54 -- Silver och Guld 55 -- Glasklart 56 -- Ur / klockor 57 -- Leksaker 58 -- Samlarobjekt 59 -- Gåtan...??? 60 DOKUMENT 61 -- Böcker och lästips 62 -- Brev och andra dokument 63 -- Klippt och skuret 64 -- Kartor 65 -- Foto och film 69 -- Bildgåtan?
01 ÖVRIGT

Hur stod dom ut?

2017-07-04 12:32 #0 av: Mandra

En sak jag funderar ofta över är hur människor förr i tiden stod ut med livet?
Med tanke på de förfärliga livsförhållanden de levde i. På 1700-talet dog var tredje man i Sverige av krig, var tionde kvinna i barnsäng och väldigt många barn föddes döda eller dog under sina första levnadsår (minns inte riktigt statistiken på det).
Min mormorsfarfarsfar första hustru födde två dödfödda barn och dog själv i barnsäng med det andra barnet.
Min mormorsfarfars fru födde 8 barn varav 4 dog i tidig barndom.  2 stycken mellan 20- och 30 års ålder Hon överlevde således 6 stycken av sina barn. Hon begravde 2 barn samma år som min mormorsfar föddes.
Samtidigt härjade då och då dödliga farsoter som t ex kolera. 1913 var lungsot (tuberkulos) den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige (ålderdom låg etta).
Det går lixom inte att undgå att undra det.  Hur påverkade det människorna? Hur orkade dom?
Ska vi tro att de var mindre känsliga och mer hårdhudade förr - eller reagerade de som vi skulle göra. Och hur klarade dom detta i så fall?

Är det någon mer som funderat över detta. :)

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 12:42 #1 av: Åsa S

De visste inget annat liv alla hade det så de hade inte sett något annat liv så det var nog bara att acceptera och göra det bästa av situationen.

Anmäl
2017-07-04 12:46 #2 av: Mandra

Nja, självklart fick de acceptera det. De hade ju inget val. Men var gjorde dom av sina känslor? För dom måste ju ha haft känslor, eller hur. Känslor är inget man styr över så där bara rakt av. :)

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 12:59 #3 av: Gronstedt

Jag är övertygad om att de var lika känsliga men mer hårdhudade. Det är bara att titta på hur människor klarar sig i de länder där man fortfarande har det lika "illa" - eller värre. Man gråter och lider och går vidare, för att man måste göra det eller dö, och de som inte förmår göra det dör också. Ofta plågsamt.

Det är i få samhällen man kan unna sig att känna efter och gräva ned sig som man kan göra i Sverige om man får rätt vårdkontakter. 

Anmäl
2017-07-04 13:00 #4 av: Carmarino

De levde mycket närmare döden än vi, och därför blev det förmodligen en del av livet. Tror nog att de sörjde lika mycket som vi gör, men de hade inte något annat val än att gå vidare.

Förr hade man ju även ett sorgeår, vilket troligen gjorde det lättare att "få lov att sörja". Medmänniskorna visste när någon sörjde och kunde stötta om det blev svårt. Numera har vi inga sorgband eller änkekläder, så det är svårare att se och hjälpa till i sorgen.

¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Anmäl
2017-07-04 13:09 #5 av: Gronstedt

#4: Förutom sorgeåret också fler ritualer kring död, förlust och begravning. Sådana ritualer och rutiner bidrar till att "locka fram" sorgen, så att alla berörda ger gemensamt och intensivt uttryck för sin sorg och saknad, liksom för minnen och även eventuell vrede eller glädje kring den döda eller kring dödsfallet. Det minskar risken att sörjande stänger in sin sorg och sedan måste ta itu med den långt senare, när den kommer upp igen. 

Anmäl
2017-07-04 14:07 #6 av: Mandra

Ni har nog rätt i att sorgeåret, fler ritualer mm gjorde att man kunde sörja bättre. Det tror jag på - men jag tror inte att det alltid hjälpte. Och det gällde nog inte alla dödsfall. Dödfödda barn och bebisar som dog tidigt - tror jag inte man fick lov att sörja på samma sätt.
I varje fall inte för knappt 100 år sedan. Min farmor fick ett barn som dog ganska snart och då hette det: Att sånt talar man inte om.
(Vilket f ö är svårt att tala om än idag.) Kanske var det någon form av skyddsmekanism när så många barn dog i tidig ålder.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 14:17 #7 av: Mandra

Men jag tror inte alltid det hjälpte att man fick sörja mer öppet och fick mer stöd. Min mormors syster Elsa dog i den stora lungsots-epidemi som härjade 1913. Ingen i hennes familj hämtade sig någonsin från detta, vare sig min mormor eller deras föräldrar. Dom sörjde alla i resten av sina liv. Min mormors pappas hår vitnade och min mormor fick en hel del fobier på köpet som hon aldrig blev av med.
Fotot föreställer min mormors syster Elsa ett par år innan hon dog.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 14:25 #8 av: Aleya

Döden var inte lika bortskuffad som den är nu är min tanke.
Men samtidigt var det fult och smutsigt att jobba med döda.

Jag tror att människor finner olika sätt att hantera saker beroende på att man inte har nått att jämföra med.

Jag ger mig tusan på att om 300 år så kommer folk sitta och undra hur man kunde överleva dom förhållanden vi har nu. Fast vi känner att vi har det bra nu.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2017-07-04 14:40 #9 av: Gronstedt

#7: Även om man sörjde länge, så tror jag det var ovanligt att man kunde sluta att arbeta för sitt liv och bara sörja. 

Att döma av bilden du lagt in var den berörda familjen av något högre så kallad samhällsklass och från en tid då många redan hade börjat distansera sig från den med jordnära, handgripliga verkligheten. Kanske kan det ha bidragit till att den familjen kunde hålla fast vid sorgen så länge och "låta" den påverka deras liv så mycket?

Anmäl
2017-07-04 14:55 #10 av: Mandra

#9 Nja det tror jag inte. Det var inte så att t ex pappan slutade jobba - för han jobbade hela sitt liv - men han blev klart påverkad och så även de andra, även om de också fortsatte med sina liv, så var dom aldrig riktigt samma människor efter denna händelse.
Det funkade inte som så, att även om man var av högre stånd, så kunde man "låta" saker påverka en mer. Det är en klar missuppfattning.
Dom var nog inte heller så distanserade från det mer jordnära som du tycks tro. :)
Utan det var nog så att sorg, smärta och elände påverkade folk - oavsett klass och levnadsomständigheter - även förr. Är jag helt säker på eftersom jag har släktingar bakåt både i de högre stånden och i de allra lägsta. Min farmor var dotter till ett inhysehjon i Norrland. Även hon blev starkt påverkad av liknande händelser och det påverkade både hennes personlighet och hennes olika val i livet.
Känslor är något djupt mänskligt - inget som har med klasstillhörighet att göra.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 20:51 #11 av: Mandra

#9 Jag tror faktiskt att du missförstod mig totalt. Jag sa att de sörjde hela livet, men jag sa inte att de sörjde så att de blev ur stånd att fungera. Sorgen förändrade dem - men gjorde dem inte till "krymplingar" om du förstår vad jag menar.
Och det handlar inte om ifall man har tid att sörja eller vilken samhällsklass man kommer ifrån. Sorgen och känslorna lever sitt eget liv och påverkar såväl rik som fattig.
Jag vet faktiskt inte heller om man distanserade sig - man försökte kanske - men igen, människor gör likadant idag. Försöker distansera sig, men lyckas de? Tror jag inte.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-04 21:02 #12 av: Mandra

Men jag tror att jag har svarat på mina egna frågor. Alltid bra att sätta ord på saker och ting - då klarnar det i huvudet. :)
Naturens lag är att bara de starkaste överlever och jag tror att det var mkt mer så förr än nu, när det finns ett socialt skyddsnät av annat slag.
När jag ser bakåt på mina släktlinjer, särskilt på min mormorsfars sida - så ser jag en räcka av oerhört handlingskraftiga och tåliga människor som aldrig gav upp, no matter what.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-05 11:26 #13 av: Gronstedt

#10, 11: Jag tror nog att du har missförstått mig totalt, om du tror att jag nämnt något om att känslor skulle ha med klasstillhörighet att göra, eller försöker få det till att jag påstått att sorg, smärta och elände påverkade inte påverkade folk även förr, oavsett klass och levnadsomständigheter. 

Naturligtvis har de flesta medlemmar i en familj där döttrarna kan bära vita, välstrukna blusar och man kunnat tillägna sig så mycket omvärldskunskap att man känner till kameror och kan låta fotografera sig möjlighet att låta  det som varit svårt påverka livet mer än den som varje vaken timme av varje dag måste arbeta med kroppen utomhus i alla väder för att få ihop till den allra nödvändigaste maten för sig och sin familj.

Det är knappast heller en missuppfattning att den framväxande medelklassen från 1800-talet och framåt allt med fjärmat sig från den handgripliga kontakten med jord, blod och gödsel.

Anmäl
2017-07-05 12:22 #14 av: Mandra

"Det är knappast heller en missuppfattning att den framväxande medelklassen från 1800-talet och framåt allt med fjärmat sig från den handgripliga kontakten med jord, blod och gödsel."

Precis som de flesta andra då, som flyttade till städerna och började jobba på fabriker. :)

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-05 12:28 #15 av: Mandra

"möjlighet att låta  det som varit svårt påverka livet mer"

Och det är här som du går helt fel. Känslor handlar inte om "möjligheter" - det är ju bara struntprat - känslor är känslor och påverkar alla. Hur mkt det påverkar har inget med "möjligheter" att göra, utan handlar snarare om personlighet.

Det enda jag får ut av dina inlägg är att du har fördomar mot "döttrar i vita, välstrukna blusar" - men det är du inte ensam om. Det är ack så vanligt. Men jävligt tråkigt. :(

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-05 12:38 #16 av: Mandra

Dessutom tror jag att fler av mina anfäder hade betydligt mer erfarenhet av blod, smuts och lera än de du syftar på. Du vet inte ett dugg vad du pratar om.
En av dem var fältskär i krigstid - nog mer blod, smärta och elände än man ens vill föreställa sig. Dessutom satt han som krigsfånge hos ryssarna under en period.
Hans son var läkare och en av dem som arbetade i främsta ledet under den stora kolera-epidemin 1834. Kan du nog snacka om smuts, död, stank och stor risk att dö själv (han klarade sig).
Men jag antar att du tror att "överklassen" sitter hemma och rullar tummarna och vaktar sina stora penninghögar.

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-09 09:00 #17 av: Mandra

Lite svar på denna tråd!

Jag blev väldigt konfunderad över en del svar i denna tråd och blev tvungen att backa lite och fundera lite.

Jag frågade hur dom stod ut med livet förr i tiden. Och också om vi skulle tro att de var mer hårdhudade? Vilket en del har svarat att ni tror att dom var.

Själv har jag kommit till en annan slutsats. Jag tror att dom mådde skit faktiskt.

” De visste inget annat liv alla hade det så de hade inte sett något annat liv så det var nog bara att acceptera och göra det bästa av situationen.”

Kan instämma till viss del – men att göra det bästa av situationen är inte detsamma som att man mår bra.

Jag är övertygad om att de var lika känsliga men mer hårdhudade. Det är bara att titta på hur människor klarar sig i de länder där man fortfarande har det lika "illa" - eller värre. Man gråter och lider och går vidare, för att man måste göra det eller dö, och de som inte förmår göra det dör också. Ofta plågsamt.”

Som sagt – de som överlever går vidare, ja – men det är inte heller detsamma som att de mår bra. (Vad det gäller länder där man fortfarande har det lika illa – återkommer jag.)

”De levde mycket närmare döden än vi, och därför blev det förmodligen en del av livet. Tror nog att de sörjde lika mycket som vi gör, men de hade inte något annat val än att gå vidare.”

Som sagt, igen – de går vidare ja – men, än en gång, det är inte detsamma som att må bra.

Sen är jag nog ganska tveksam till att man på något sätt kan vänja sig vid döden, oavsett hur nära den man lever. Tror inte det. Har med människans överlevnadsinstinkt att göra och en annan instinkt som har med faror att göra. (Återkommer till det.)

”Förr hade man ju även ett sorgeår, vilket troligen gjorde det lättare att "få lov att sörja". Medmänniskorna visste när någon sörjde och kunde stötta om det blev svårt. Numera har vi inga sorgband eller änkekläder, så det är svårare att se och hjälpa till i sorgen.”

Det kan jag nog hålla med om till viss del. Det var mer ”tillåtet” att sörja förr och kanske förstod sig människorna sig bättre på sorgen, det är möjligt. Så själva sorgen kan ha varit något lättare att hantera.

Men det hjälper knappast mot alla andra känslor som kan uppstå i såna här situationer. Rädsla, skräck, chock, dödsångest, hopplöshet, maktlöshet, mm. Alla känslor som kan uppstå i kritiska och livsfarliga situationer.

Man kan nog ganska enkelt t ex föreställa sig att i princip varje kvinna var skräckslagen så fort hon blev gravid – inte bara för barnets del, utan kanske främst för egen del, när så många kvinnor dog i barnsäng. Måste vara självklart att många kvinnor mådde dåligt av detta!!

Kraftiga känsloyttringar (affekt) är något som väldigt få människor (om ens någon) kan påverka med sin vilja och det har inte ett smack med samhällsklass att göra. Det är inget man tillåter sig eller inte. De flesta hamnar inte i så svår affekt att de inte på något sätt orkar gå vidare (med vissa undantag – t ex soldater som befunnit sig i strid). Men, IGEN, det betyder inte att de mår bra. Att de inte blir påverkade av det inträffade. Att de inte förändras på djupet av sin personlighet!

Om man tror att det går att stålsätta sig mot eller vänja sig vid sånt här så har man nog en orealistisk (och romantiserad) bild av gångna tider. 😊

 

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-09 09:12 #18 av: Mandra

# 13 Gronstedt
” Naturligtvis har de flesta medlemmar i en familj där döttrarna kan bära vita, välstrukna blusar och man kunnat tillägna sig så mycket omvärldskunskap att man känner till kameror och kan låta fotografera sig möjlighet att låta det som varit svårt påverka livet mer än den som varje vaken timme av varje dag måste arbeta med kroppen utomhus i alla väder för att få ihop till den allra nödvändigaste maten för sig och sin familj.”

 

Jaså det säger du. Det här är ett kort på min farmorsmor, Alma. (En generation äldre än damen i vit blus.)

Hon var inhysehjon i Gemträsk (Överluleå) under större delen av sitt liv. Verkar som om hon också har koll på detta med kameror. Eller hur var det nu du sa? ”Folk som var tvungna att arbeta utomhus kunde inte tillägna sig så stor omvärldskunskap att de kände till kameror och kunde låta sig fotograferas?”

Alma måste ha varit ett enda stort, lysande undantag då, eller?

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl
2017-07-09 09:21 #19 av: Mandra

Och hur det här med soldaterna? Hur mådde dom och hur förstående (och därmed stödjande) var omgivningen till deras problem?

Den skamliga krigsskadan

Shamanism, shamanskt helande, självutveckling och medvetandegörande coaching på nätet:

En stig med hjärta

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.