Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu Senaste inläggen

01 ÖVRIGT 02 -- Proveniens in English 04 -- Om "Proveniens i Fokus" 05 -- Statistik för Proveniens 06 -- Instruktionsfilmer för iFokus 07 -- Datorprogram 08 -- Din egen hemsida 09 -- Utflyktstips 10 HISTORIA 11 -- Mikrohistoria 12 -- Arkeologi 13 -- Kultur och tradition 14 -- Militaria 20 SLÄKTFORSKNING 21 -- Släktforskningslaviner 22 -- Livsöden 23 -- Individforskning 24 -- Amerikaforskning 25 -- Yrke, titel 26 -- Sjukdomar/dödsorsaker 27 -- Släkter 28 -- Vem tror du att du är? 29 -- Läshjälp 30 BERÄTTA! 31 -- Skrivtema 32 -- Testläsare 40 HEMBYGD 41 -- Lantbruksliv 43 -- Byggnader och deras delar 45 -- Kyrkogårdar och gravar 50 FÖREMÅL 51 -- Möbler 52 -- Allmoge 53 -- Textilt 54 -- Silver och Guld 55 -- Glasklart 56 -- Ur / klockor 57 -- Leksaker 58 -- Samlarobjekt 59 -- Gåtan...??? 60 DOKUMENT 61 -- Böcker och lästips 62 -- Brev och andra dokument 63 -- Klippt och skuret 64 -- Kartor 65 -- Foto och film 69 -- Bildgåtan?
22 - Livsöden

"Nybyggepojkarna"

2006-09-02 12:55 #0 av: zachs

En skylt på en stolpe visar oss idag var två män levde sitt fattiga och enkla liv. Deras livsöde lever dock kvar i många berättelser och historier.

 

Bröderna Anders Gustaf och Johan Petter Andersson föddes i Kyrkefalla 1825 respektive 1828. Deras föräldrar var Anders Jonsson och Greta Svensdotter. Fadern Anders kom från Brevik och modern Greta var dotter till ryttaren Sven Södergren som bodde i Liden under Karlshaga.  Föräldrarna var först torpare i Salen under Karlshaga, sedan i Mohemmet - också det under Karlshaga.

På 1850-talet står i husförhörslängden att fadern är uppsagd som torpare och att han är sjuklig. Även sonen Johan anges som"sjuklig". I kanten på husförhörslängden står det "tiggare". Även en notering om "ingen fast hemvist" tycker jag mig kunna tyda, och kanske är det då dom byggde sin enkla stuga. Troligen byggdes den först långt upp i skogen, men flyttades senare ner till byvägen.

Säkert var livet i stugan väldigt fattigt och en ständig kamp för överlevnad. Bröderna hade en äldre syster Maja Cajsa född 1823 och en yngre bror Lars som föddes 1833. Lars dog 3 år gammal i mässling. Vart Maja tar vägen har jag inte kunnat följa mer än att hon jobbat som piga i gårdarna i Fröstorp. Mor Greta dog 1852 och fadern 1857 i rödsot som det året hemsökte socknen.

De två bröderna bodde kvar i stugan. Anders gifte sig med Greta Sofia Jonsdotter född 1823 i Ransberg, och dom fick två barn - dottern Gustafva född 1860, som senare flyttar till Brevik och sonen Carl Johan född 1865 som dör endast 3 år gammal. Anders jobbar ett tag som dräng på flera av gårdarna i Fröstorp, men flyttar sedan åter hem till sin bror i Nybygget.

Till julen 1897 får Anders 3 kr ur Åbergska fonden för vård av sin sängliggande fru. Troligen dör hon strax därefter.  Brodern Johan har också fått ett par kronor till julen ur Åbergska fonden flera år på 1800-talet och in på 1900-talet.

Min far berättade att han fått följa med farfar på besök hos "Nybyggepojkarna".  Det enda jag minns av det far berättade var att deras rum var avdelat med ett kritstreck över golvet och så bodde dom på var sin del. Lika på båda sidor fast spegelvänt. Min farfar satt med i fattigvårdsstyrelsen så det kanske var av den anledningen han var på besök i stugan.

Anders dör runt 1911 och Johan 1916.

Ur en artikel i Tibrobyggden skriven av Kyrkoherden i Tibro Samuel Melin;

I Fröstorp bodde ett par gamla män som gick under namnet Fröstorpspojkarna. De levde i sin stuga under mycket tarvliga och enkla förhållande. Deras dagliga kost bestod mest av kaffe med bröd och potatis. Det berättades om dem hur de vintertid uppvärmde sin stuga genom att lägga in i den öppna stora spisen den ena ändan av den stora torrfura, som placerats över golvet i rummet. Undan för undan fördes stocken in i ugnen, tills hela stocken blivit uppbränd. Stor möda hade de att på detta sätt hålla elden vid liv.

 

De vägrade absolut att lämna sin stuga. Då sjukdom emellertid inträffade och de därför inte längre kunde reda sig på egen hand, erbjöds de av fattigvårdsstyrelsens ordförande att få flytta till ålderdomshemmet, där de kunde få både värme och mat. Med en mun förklarade de både gamla att de ville dö i sin stuga, och för att ingen skulle kunna med våld flytta dem och bädden, där de både låg, spikade de med rejäla fyrtumsspikar fast hela sängen vid väggen intill. Tack vare grannarnas tillsyn kunde de få sin önskan uppfylld att få stanna i sin kära stuga tills döden kom.

(Hbb nr12 sid 8)

Ur Tibrobyggden 1949  Nybyggepojkarna;

Ett av mina tidigaste barndomsminne var ett par bröder, som allmänt gick under namnet "Nybyggepojkarna". Deras rätta namn var Anders och Johan. Tillnamnet var det ingen, som kände till. Mera originella personer än dessa gubbar torde man få leta efter. Otaliga är de historier, som ännu i dag berättas om dem.

Invid vägen mellan Karlshaga och Fröstorp, strax intill det nuvarande Enebacken, låg deras ytterst primitiva bostad, säkerligen den sist bebodda ryggåsstugan i bygden.

Den bestod av ett enda rum av mycket ringa storlek. Någon modernisering av den hade aldrig skett, varför den ända till nedrivningen år 1917 bibehöll sin ursprungliga karaktär.

"Pojkarna" själva tyckte stugan var bra. Då en av socknens förtroendemän en gång gjorde ett inspektionsbesök där och helt erkännsamt påpekade, att det till och med fanns bakugn, svarade Johan helt stolt:"Ja, här är allt väl inrättat"

Nog torde det ha varit rätt så trångt om utrymmet, helst som den ene av bröderna (Anders) var gift och hade en dotter. Men om någon frågade dem, hur de klarade sig, fick han till svar: "Sämja ger rum." Ja, samförståndet var sannerligen det bäst tänkbara. Tack vare detta förhållande försiggick deras samliv helt friktionsfritt. Vad den ene sade, bekräftade den andre, och om Anders tog sig något före, så måste naturligtvis Johan göra precis detsamma. Den enes vilja var den andres lag.

De brukade alltid tillsammans besöka handelsboden. Då gick Johan omkring tjugofem meter före Anders, och detta avstånd bibehölls samvetsgrant under hela vandringen. När en av dem handlat, vad han skulle ha, gick den andre fram till disken och sade: "Jag ska ha likadant som min bror." Så anträdde återfärden, även den i samma ordning som ditfärden.

Under vintrarna brukade de hugga famnved i skogen. Vad arbetsprestationen beträffar, var den inte särskilt stor. Men så var det heller inte mycket av nutidens jäkt över deras arbete. Ordning skulle det dock vara. En mer välhuggen ved har jag aldrig senare sett. En halvfamn var så jämn, som om alla träna hade sågats av med ett enda snitt.

Enligt gamla tiders sed skaffade de sig brödfödan genom att så "fallråg" på svedjeland. Det tillgick så, att en därför lämplig bit skogsmark avröjdes nödtorftigt, brändes och hackades samt besåddes. Säden nedkrattades för hand. Skörden verkställdes på gammaldags vis med en handskära. Tröskningen skedde ofta på logen vid mitt föräldrahem.

Såväl sommar som vinter företog gubbarna fisketurer till sjöar och tjärnar i bygden. De var väl försedda med olika slags fiskedon, som trots det trånga utrymmet alltid förvarades i stugan. De sysslade också med korgmakeri och annan hemslöjd, och verktygen var placerade lite varstans, på bjälkar och spis eller instuckna mellan väggstockarna.

 

Deras livsföring kan man nog beteckna som ytterst torftig. Fattigdomen härskade naturligtvis alltid i den gamla kojan, men genom förnöjsamhet och flit kunde man dock hålla den värsta nöden på avstånd. De största högtidsdagarna sammanföll säkert med besöken på Hintsegårdens bränneri, som de med ej alltför stora mellanrum besökte för inköp av sin självbestämda ranson. Detta var ju tidens sed.

Båda bröderna uppnådde hög ålder. Anders var den förste, som gick hädan, 86 år gammal. När nu döden slitit de starka band, som förenat de båda gamla, tyckte sig Johan inte ha mycket att leva för. Men kärleken till den gamla stugan levde dock kvar till hans sista andedrag.

När även han slutligen blev sjuk, greps han av stor ängslan för att man skulle föra honom till fattighuset. Denna fruktan var det hotande molnet, som förmörkade hans sista levnadsdagar. Både han och Anders hade alltid velat reda sig själva utan att falla socknen till last. Han nekade också att ta emot någon som helst hjälp från det allmänna, och hans högsta önskan var att få dö inom samma väggar, som sett honom födas. Men fattigvårdsstyrelsen kunde ju inte stå till svars med att låta den gamle ligga ensam och hjälplös i sin stuga. Visserligen var grannarna mycket hjälpsamma mot honom - men ändå!

När beslut om flyttning till fattighuset nådde den gamle, förmådde han en granne att spika fast sängen vid väggen. För ett sådant rörande bevis på kärlek till hemmet måste även en fattigvårdsstyrelse falla till föga. Johan fick löfte om att bo kvar än en tid. Men sjukdomen tilltog, och återigen blev det bestämt om flyttningsdag. Den dagen behövde Johan dock inte uppleva, ty högre myndigheter kom till hans hjälp. Kvällen innan flyttningen skulle ska, sade han till sin vårdare: "Måtte Gud i sin barmhärtighet låta mig få dö i min stuga i natt!"

När solens första strålar titta de in genom den lilla ryggåsstugans fönstergluggar, hade den gamle gått till ett bättre hem. Detta skedde i januari år 1916. Johan var då 88 år gammal.

(K.R. HBB år 1949.)

Av: zachs

Datum för publicering

  • 2006-09-07
Anmäl
2006-09-07 15:00 #1 av: AndersE

Trevlig artikel Britta!

Det är roligt att det finns historier och bilder kvar även från dessa livsöden. Det är svårt att bestämma sig för om man läser om ett tragiskt liv, eller om det handlar om två människor som fann lyckan i det enkla.

Det sägs ibland att "Lycka är att vara nöjd".

Kommentaren "Ja, här är allt väl inrättat" tyder ju på att de kanske var helt tillfreds med sitt enkla liv.

 


Anmäl
2006-09-07 15:29 #2 av: AndersE

Jag har fått en ljudfil från Britta där man dels får höra riktig Kyrkefalla-dialekt, dels får höra en historia om "Nybyggepojkarna".

Lyssna här!

 

 


Anmäl
2006-09-08 02:09 #3 av: Hirit

Den här sortens historier och berättelser som skildrar bl.a. olika livsöden är bland det intressantaste jag vet.

 

Anmäl
2006-09-09 16:34 #4 av: gurin

Detta är intressant. Jag vill härmed uttrycka min uppskattning. Att skriva historia ur ett mikroperspektiv görs egentligen allt för sällan.

mvh/gurin 

Anmäl
2006-09-15 19:57 #5 av: zachs

Anders Gustaf född 1825 är den person som jag har kort på, från längst bort i tiden. Det är 181 år sedan han föddes, inte dåligt!

Anmäl
2008-03-26 10:52 #6 av: AndersE

Det här tycker jag är en liten pärla. Det är också intressant att läsa olika källor beskriva samma sak. Man ser skillnaderna, men också likheterna.

 

 


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.