Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu Senaste inläggen

01 ÖVRIGT 02 -- Proveniens in English 04 -- Om "Proveniens i Fokus" 05 -- Statistik för Proveniens 06 -- Instruktionsfilmer för iFokus 07 -- Datorprogram 08 -- Din egen hemsida 09 -- Utflyktstips 10 HISTORIA 11 -- Mikrohistoria 12 -- Arkeologi 13 -- Kultur och tradition 14 -- Militaria 20 SLÄKTFORSKNING 21 -- Släktforskningslaviner 22 -- Livsöden 23 -- Individforskning 24 -- Amerikaforskning 25 -- Yrke, titel 26 -- Sjukdomar/dödsorsaker 27 -- Släkter 28 -- Vem tror du att du är? 29 -- Läshjälp 30 BERÄTTA! 31 -- Skrivtema 32 -- Testläsare 40 HEMBYGD 41 -- Lantbruksliv 43 -- Byggnader och deras delar 45 -- Kyrkogårdar och gravar 50 FÖREMÅL 51 -- Möbler 52 -- Allmoge 53 -- Textilt 54 -- Silver och Guld 55 -- Glasklart 56 -- Ur / klockor 57 -- Leksaker 58 -- Samlarobjekt 59 -- Gåtan...??? 60 DOKUMENT 61 -- Böcker och lästips 62 -- Brev och andra dokument 63 -- Klippt och skuret 64 -- Kartor 65 -- Foto och film 69 -- Bildgåtan?
11 - Mikrohistoria

Länk till historien - 2. Morfar

2009-09-02 15:46 #0 av: AndersE

Ännu en mikrohistoria kring ett barndomsminne. Denna gång med morfar och ett flintlåsgevär.

Mormor och morfar

Det barndomsminne jag vill berätta om är från ett tillfälle då jag var fem eller sex år gammal. Min mormor och morfar bodde då i Munka Ljungby utanför Ängelholm. Morfar var sedan tjugo år provinsialläkare i byn, där han och mormor bodde centralt i den ganska stora läkarvillan, med läkarmottagningen på andra våningen.

Läkarhuset i Munka Ljungby

Där var morfar läkare och mormor biträdde honom. Deras fyra barn var utflugna och yngste sonen gick i faderns fotspår och studerade också till läkare. Jag tror mormor och morfar hade det ganska bra. Jag minns att de var på någon semester vid Medelhavet vilket lät mycket exotiskt för mig.

Deras hus minns jag ganska väl. Man kom in i en hall med trappa upp till läkarmottagningen.

Trappan upp till mottagningen

Trappan upp...

Väntrummet

...till väntrummet...

Undersökningsrum

...och mottagningen.

I bottenvåningen till höger låg köket och till vänster mormor och morfars sovrum. Rakt fram fanns ett stort vardagsrum med öppen spis och utgång till en altan mot den stora trädgården.

Altanen

Mormor och morfars uteplats. Bakom fönstret till höger fanns morfars arbetsrum

Till höger om vardagsrummet fanns matrummet där också mormors piano stod och till vänster fanns morfars arbetsrum.

En dag i morfars arbetsrum

Arbetsrummet var mycket spännande för en liten pojke. Där fanns morfars skrivbord, ett par fåtöljer och bokhyllor, allt i mörka träslag. Vid skrivbordet fanns ett stort fönster ut mot trädgården. Det som var så spännande var alla detaljer i inredningen. På väggen hängde en riktig björnfäll. Jag tror faktiskt att morfar hade varit med och fällt den där björnen. Ett par snidade träfigurer visade en scen med en same på skidor som med sin hund möter en björn. Sådant sätter igång fantasin i en pojkes huvud.

snidad hund och björn

Bara hunden och björnen finns kvar...

På bokhyllorna och på väggarna fanns också uppstoppade djur. Det fanns några fåglar i olika storlekar och ett djur som jag tror var en vessla. Det fanns någon historia som jag tror gick ut på att morfar skulle skjuta ett annat djur men att vesslan hamnade i skottlinjen. Bäst minns jag nog ekorren som var mjuk att klappa. Tillsammans med björnfällen hängde också ett par gevär och dem tittade jag ofta undrande på.

Om jag faktiskt ställde en fråga eller om morfar själv tog initiativet vet jag inte, men en dag i arbetsrummet tog morfar ner ett gevär. Jag minns att han satt vid skrivbordet och jag stod på golvet bredvid, alldeles intill skrivbordets arbetsskiva som mitt huvud med liten marginal nådde över.

Min morfar Sven Norberg

Geväret var ett gammalt flintlåsgevär och nu började morfar detaljerat förklara funktionen och handhavandet. Mitt minne är tyvärr inte så gott att jag kan återge det hela exakt, men jag minns att det var en mängd saker som skulle utföras för att vapnet skulle kunna avskjutas. Det inkluderade användandet av bomull och krut. Det skulle hällas och packas på olika sätt. Morfar visade och jag fick göra efter. Även om jag inte förstod så hemskt mycket så kändes det lite vuxet att få den här genomgången av morfar.

Något av det jag fick höra kan man kanske ana genom att kika på denna sida från armémuseum. Länk.

Jag har funderat en hel del på min ganska fragmentariska minnesbild. Idag vet jag ju en del om morfars bakgrund och uppväxt.

Om min morfars bakgrund och uppväxt

Min morfar föddes i Flakaträsk, söder om Lycksele i Västerbottens län hösten 1904. Han föddes som fjärde barn i familjen i slutet av de tio år hans föräldrar bodde där. Dessa år beskrev hans far senare som den svåraste perioden i sitt liv. Det var 5 mil till närmaste läkare, 3 mil till närmaste landsväg. All slags förnödenheter fraktades med häst vintertid. Övrig tid, då myrarna ej var frusna fick allt bäras av människor. Först efter 4 år fick de telefon och post en gång i veckan.

Morfars far var emellertid en mycket duktig karl som börjat jobba i skogen och som flottarpojke redan vid tio års ålder. Han imponerade på sin arbetsgivare med hårt och skickligt arbete och avancerade snabbt. Tjänsten i Flakträsk var som faktor. Därefter blev han överfaktor i Örträsk, inspektor i Stockfors och förvaltare och skogschef i Älvsbyn.

Min morfar kom till Älvsbyn sju år gammal och gick folkskola där. Sedan följde realskola i Piteå och han tog studenten i Luleå.

Jakten

Min morfars far har i ett slags memoarer berättat att hans stora nöje var jakten. Jag tänker mig att vapenhantering var en självklar del i barnens uppfostran och att min morfars far gått igenom de olika momenten med flintlåsgeväret på samma sätt som morfar gjorde med mig. Kanske ville morfar förmedla något av sin norrländska uppväxt i skogen till mig, hans skånska barnbarn.

Reflektioner

Oavsett morfars tanke och avsikt så tänker jag mig i alla fall idag att min stund med morfar i hans arbetsrum är en länk till den delen av min släkttavla. Den där fjärdedelen av mig som härstammar från Västerbotten, från skogar och träsk, med sameblod från morfars mor. En del av min identitet som känns avlägsen och främmande, men som jag ändå kan ana när jag tänker på morfars instruktioner och på hur han själv förmodligen gjort alla de där momenten med sin far under jakten efter årets julhare. Det året morfar föddes berättade hans far att han sköt julharen på själva julafton.

Min morfar blev hela 91 år gammal och jag har även träffat hans mor som blev 92 år gammal, hon som hade en morfars morfar som var same. Så naturligtvis har jag många andra minnen och intryck av morfar. Ändå har denna lilla stund i arbetsrummet en särskild plats. Kanske för att det bara var han och jag. Kanske för den magi jag upplevde där, för att han talade till mig som om jag var mycket äldre än de där fem-sex åren. Och kanske för att jag idag ser den stunden som en länk till mitt förflutna.


Färgbilderna kommer från "läkargruppen i Munka Ljungby" och deras tidigare hemsida.

 

 


Anmäl
2009-09-06 18:47 #1 av: AndersE

Det var längesedan jag skrev något som var så dåligt att ingen kommenterar alls.

Ibland är det så ointressant att man inte orkar läsa?

 


Anmäl
2009-09-06 18:49 #2 av: chrissan

Inte alls, har bara inte kommit mig för! Visste inte att du var "norrlänning"

Anmäl
2009-09-06 18:55 #3 av: AndersE

#2 Nja, det är väl ytterst tveksamt om jag är, men morfar var det ju definitivt. Även om han bodde "himmavid" hela mitt liv.

Och den grenen av mitt släktträd har väl ändå försett mig med något i form av såväl gener som traditioner och värderingar. Det är ju det som är intressant med släktforskningen - tycker jag! Att fundera på vad som finns "bakom" och som kanske är mer närvarande än man ibland anar.

 

 


Anmäl
2009-09-07 01:44 #4 av: leja

Läser med intresse, men kommenterar inte så mycket.

Visst är det intressant att spekulera  vad man fått från olika håll. Man kan ibland känna igen vissa små ovanor/vanor från olika sidor. Då funderar jag ibland på var de har sitt ursprung.

Flört

Vad ska man ha som signatur tro?

Anmäl
2009-09-07 03:41 #5 av: AndersB

#1 Erkänner villigt att jag bara läser en bråkdel av alla trådar. Rubriken måste fånga intresset, annars blir det inte läst.

Anmäl
2009-09-07 13:45 #6 av: AndersE

#5 Jo, självklart är det så för en del.

 

 


Anmäl
2009-11-18 20:56 #7 av: Andersdotter

Kommenterar inte alltid, men läser och låter mig inspireras och undrar hur jag själv en dag ska berätta min historia. Dina microhistorier är en ständig inspiration. Så fortsätt snälla du. Glad För varje gång du skriver ger du mig hopp om att jag en dag ...

Anmäl
2009-11-19 23:34 #8 av: Lill-Kisse

Det var kul att du knuffade igång den här tråden igen. Det finns flera orter som kallas Flakaträsk, så jag tänkte först på en annan, innan jag fann information om den du nämnde.

Där bodde en man, som skrivit nästan identiskt som din morfar: "De 10 åren I Flakaträsk beskriver han som den svåraste perioden i livet. Det var 5 mil till närmaste läkare, 3 mil till närmaste landsväg. All slags förnödenheter fraktades med häst vintertid. Övrig tid, då myrarna ej var frusna fick allt bäras av människor. Först efter 4 år fick de telefon och post en gång i veckan."

Inte var det lätt att bygga upp samhällen i Norrlands inland på den tiden. Det bör du faktiskt läsa lite om, för det är intressant.

Den mannen föddes i Vargträsk, Örträsk och slutade sitt liv i Helsingborg. (Ordet "träsk" betyder sjö eller tjärn i den del av Sverige, så det är inte så hemskt som det låter.)

Vad hette din morfar eller andra i släkten därifrån?

Anmäl
2009-11-21 00:52 #9 av: AndersE

#8 Det låter som om du beskriver "Manne" Norberg?

 


Anmäl
2009-11-21 00:55 #10 av: Cheyenne

#8 Sidan du har funnit är Anders E's hemsida. Det är hans morfars far som beskrev Flakaträsk enligt det du citerar.

Anmäl
2009-11-21 13:40 #11 av: Lill-Kisse

#9 Ja visst. Det är riktigt. Det är sällan en slump att exakt samma uttryck används i en beskrivning. Vem av dem var det egentligen som sagt så där om de tio åren i Flakaträsk? Å andra sidan kunde det ha sagts om de flesta byarna i Västerbottens läns inland vid den tiden. Det var väl bara vid kusten man hade kommit längre när det gällde t ex skolgång och bekvämligheter som vägar.

Du har troligen mycket släkt i Norrland. Det var många barn i nästan varje generation. Namnet Norberg är vanligt där.

Anmäl
2009-11-21 16:55 #12 av: AndersE

#11 I artikeln står:

"Dessa år beskrev hans far senare som den svåraste perioden i sitt liv."

Och min morfars pappa var just "Manne" Norberg.

Det finns flera olika släkter som heter Norberg. I min släkt var det min morfars farfars farfar som tog sig namnet i samband med att han var soldat och tillhörde "rote 62 Norberg".

 


Anmäl
2009-11-21 22:22 #13 av: Lill-Kisse

Nog kan jag tänka mig det, flera släkter med samma namn alltså. Det verkar som om flera av de nya namnen blev lite "inne", när man tilläts ta sig ett annat namn än Olofsson, Persson e dyl. Jag hade föresten ett par grannar (där jag växte upp), som hette Norberg minns jag nu, men var de kom ifrån hörde jag aldrig talas om.

Vet du vad smeknamnet "Manne" uppstod ifrån? Jag minns bara en man, som kallats just "Manne". Trodde att det var alldeles unikt.

Anmäl
2009-11-21 22:34 #14 av: AndersE

#13 Han hette Erik Amandus. Det var alltså Amandus som blev "Manne". Han kallades också ofta för "E.A".

 


Anmäl
2009-11-21 23:46 #15 av: Lill-Kisse

Den person jag känner till, var farfars bror som döpts till Emanuel. Det var väl lika besvärligt att uttala eller ansågs en aning för "märkvärdigt" bland skogs- och småbrukarfolk.

Anmäl
2012-02-11 12:00 #16 av: JanGBG

Obestämd

Vad tog geväret vägen? Som Vapen- nörd undrar jag?

Fanns det fler vapen?

Anmäl
2012-02-11 20:03 #17 av: AndersE

#18 Tror morbror har det...

 

 


Anmäl
2012-02-11 22:30 #18 av: JanGBG

Det kan ligga en del pengar i gamla vapen!

Kolla upp det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.