Den första texten är original. Jag har utgått från OCR-texten och enbart rättat fel:

- Eldswåda. Om en brand hos riksdagsmannen Olof Persson i Killebäckstorp föreligga nu närmare underrättelser, hwarom läses i "Skånes Allehanda":
Elden warsnades först af en på gården tjenande mjölnardräng, som vid midnattstid varit uppe för att mata den i gång warande qwarnen och wid samma tid gått till hwila och höll just på att somna, då ett starkt sken från gården wäckte honom. Utkommen observerade han, att det brann i halmtaket på den längst bort belägna ändan af ena uthuslängan. Genast stundade han att wäcka folket, hwilka alla lågo i djup sömn. Kommen in till de rum, der man och hustru samt 5 barn sofwo, ropade han, att elden war lös, hwarefter han skyndade ut i uthusen och med synnerlig raskhet räddade icke allenast kreatur utan äfwen annat, hwad i hast räddas kunde. Men familjen derinne hade ej waknat wid ropet: "Elden är lös", utan hade - ja, hwem wet? - kanske omkommit, om ej ett par jagthundar, som lågo i samma rum, wäckts af ropet och betett sig synnerligen oroligt, derwib den ene under gnisslande hoppade upp i hustruns säng och på så sätt wäckte henne, som under stor förskräckelse uppkallade de öfriga, hwilka alla utkommo i blotta linnet ur det redan brinnande huset. Olof Persson tog en famn full kläder med sig ut på gården, men huset war redan så omhwärfdt af lågor, att ingen åter kunde ingå. Äldsta dottern war modig nog och räddade något öfwer 500 ort silfwer, deraf några antika saker, men blef något bränd å fötterna. Sedan de trogna hundarne kommit ut på gårdsplatsen och der blefwo förföljda af rök och lågor, rusade de genom elden åter in i boningslängan, der de inom några ögonblick omkommo. I en annan boningslänga, der äfwen möbler och kläder förwarades, räddades några gångkläder och en del sängkläder. En del penningar uppbrändes. Qwarnen wid stället undergick i dagarne en reparation, som äfwen i sin mån ökade förlusten, och det härtill anskaffade wirket förstördes. Cirka 100 tunnor mäld jemte en del annan spanmål förstördes. Det inbergade höet samt en del långhalm blef äfwen lågornas rof. Att elden war anlagd, lider intet twifwel, ty den började i ett längst bort beläget halmtak omedelbart intill trädgården, der bofwen lättast kunde göra sig obemärkt. Ortens befolkning har wisat sig synnerligen human och hjelpsam mot de brandskadade.

I nästa variant har jag ändrat stavningen till modern stavning, men bibehållit ordval:

- Eldsvåda. Om en brand hos riksdagsmannen Olof Persson i Killebäckstorp föreligga nu närmare underrättelser, varom läses i "Skånes Allehanda":
Elden varsnades först av en på gården tjänande mjölnardräng, som vid midnattstid varit uppe för att mata den i gång varande kvarnen och vid samma tid gått till vila och höll just på att somna, då ett starkt sken från gården väckte honom. Utkommen observerade han, att det brann i halmtaket på den längst bort belägna ändan av ena uthuslängan. Genast stundade han att väcka folket, vilka alla låg i djup sömn. Kommen in till de rum, där man och hustru samt 5 barn sov, ropade han, att elden var lös, varefter han skyndade ut i uthusen och med synnerlig raskhet räddade icke allenast kreatur utan även annat, vad i hast räddas kunde. Men familjen därinne hade ej vaknat vid ropet: "Elden är lös", utan hade - ja, vem vet? - kanske omkommit, om ej ett par jakthundar, som låg i samma rum, väckts av ropet och betett sig synnerligen oroligt, därvid den ene under gnisslande hoppade upp i hustruns säng och på så sätt väckte henne, som under stor förskräckelse uppkallade de övriga, vilka alla utkom i blotta linnet ur det redan brinnande huset. Olof Persson tog en famn full kläder med sig ut på gården, men huset var redan så omvärvt av lågor, att ingen åter kunde ingå. Äldsta dottern var modig nog och räddade något över 500 ort (drygt 2 kilo) silver, därav några antika saker, men blev något bränd på fötterna. Sedan de trogna hundarna kommit ut på gårdsplatsen och där blev förföljda av rök och lågor, rusade de genom elden åter in i boningslängan, där de inom några ögonblick omkom. I en annan boningslänga, där även möbler och kläder förvarades, räddades några gångkläder och en del sängkläder. En del pengar uppbrändes. Kvarnen vid stället undergick i dagarna en reparation, som även i sin mån ökade förlusten, och det härtill anskaffade virket förstördes. Cirka 100 tunnor mäld jämte en del annan spannmål förstördes. Det inbärgade höet samt en del långhalm blev även lågornas rov. Att elden var anlagd, lider intet tvivel, ty den började i ett längst bort beläget halmtak omedelbart intill trädgården, där boven lättast kunde göra sig obemärkt. Ortens befolkning har visat sig synnerligen human och hjälpsam mot de brandskadade.

Slutligen ett försök att modernisera texten till nära nusvenska:

- Eldsvåda. Om en brand hos riksdagsmannen Olof Persson i Killebäckstorp föreligga nu närmare underrättelser, varom läses i "Skånes Allehanda":
Elden varsnades först av en på gården tjänande mjölnardräng, som vid midnattstid varit uppe för att mata den i gång varande kvarnen och vid samma tid gått till vila och höll just på att somna, då ett starkt sken från gården väckte honom. Utkommen observerade han, att det brann i halmtaket på den längst bort belägna ändan av ena uthuslängan. Genast stundade han att väcka folket, vilka alla låg i djup sömn. Kommen in till de rum, där man och hustru samt 5 barn sov, ropade han, att elden var lös, varefter han skyndade ut i uthusen och med synnerlig raskhet räddade icke allenast kreatur utan även annat, vad i hast räddas kunde. Men familjen därinne hade ej vaknat vid ropet: "Elden är lös", utan hade - ja, vem vet? - kanske omkommit, om ej ett par jakthundar, som låg i samma rum, väckts av ropet och betett sig synnerligen oroligt, därvid den ene under gnisslande hoppade upp i hustruns säng och på så sätt väckte henne, som under stor förskräckelse uppkallade de övriga, vilka alla utkom i blotta linnet ur det redan brinnande huset. Olof Persson tog en famn full kläder med sig ut på gården, men huset var redan så omvärvt av lågor, att ingen åter kunde ingå. Äldsta dottern var modig nog och räddade något över 2 kilo silver, varav några antika saker, men blev något bränd på fötterna. Sedan de trogna hundarna kommit ut på gårdsplatsen och där blev förföljda av rök och lågor, rusade de genom elden åter in i boningslängan, där de inom några ögonblick omkom. I en annan boningslänga, där även möbler och kläder förvarades, räddades några gångkläder och en del sängkläder. En del pengar brändes upp. Kvarnen vid stället genomgick i dagarna en reparation, som även på sitt sätt ökade förlusten, och det anskaffade virket förstördes. Cirka 100 tunnor spannmål färdig att mals tillsammans med en del annan spannmål förstördes. Det insamlade höet samt en del långhalm blev också lågornas rov. Att elden var anlagd, råder inget tvivel, eftersom den började i ett längst bort beläget halmtak omedelbart intill trädgården, där boven lättast kunde göra sig obemärkt. Ortens befolkning har visat sig synnerligen human och hjälpsam mot de brandskadade.

Som jag ser det är det två saker som ska balanseras:

1. Historisk korrekthet och även önskan om "tidskänsla"
2. Läsbarhet. Min bok är inte en historisk avhandling utan riktar sig till "vanliga" människor, förhoppningsvis även unga sådana.

Hur skulle ni tänka och välja?

Alla tre versionerna är ju fullt läsbara och förståliga sånär som på mängden silver 500 ort. skulle välja 2 eller 3 med hänvisning till källan i en fotnot:

Ja, jag tror det första, originalet, är det bästa. De som är intresserade förstår det utmärkt väl. Du kanske också skriver om/diskuterar det i egna ordalag efter också. Finns där något helt svprbegripligt i texten kan du ju nämna det så efter.

Möjligen kan en av dig bestämd uppdelning i nya stycken göra det mer lättläst.

Tidskänslan är jätteviktig, tycker jag.

Jag tycker du ska ändra stavningen till modern stavning men bibehålla ordlydelsen. Trots att jag själv börjar bli lite van vid att läsa text med gammal stavning så har jag fortfarande inte det där "flytet" i läsningen som man normalt har. Man hakar upp sig lite varje gång man t ex läser ord som "hwem" eller "äfwen". Ska texten sen läsas av icke-forskare som kanske inte är vana vid att läsa gammal text så kan den kanske upplevas som jobbig.

Därimot tycker jag som sagt var att du absolut ska behålla ordlydelsen. Det ger den rätta känslan, dvs att vi har förlyttats tillbaka 150-200 år i tiden.

Tack för kommentarer!

#9 Jo, jag är inne på den varianten själv. En kompromiss mellan korrekthet och läsbarhet.

Jag har samma "problem" med gamla brev, fast där är jag mer benägen att behålla originalet, med felstavningar och allt.

Valet tycker jag till en del påverkas av längden. I ett kortare citat kan det vara helt original, men i en längre flytande text vill jag underlätta läsupplevelsen.

Det finns ju alltid en risk att en läsare hoppar över en text som är för svår.

Håller med #9, en kompromiss. Om man vill kan man ju lägga med orginalet som en bilaga, men det handlar även om utrymme.

Jag tror nämligen att de flesta som läser vill ha relativt lättläst text, det är nog mest vi som sysslar med släktforskning och annan forskning som är mest förtjusta i orginal. Jag har även hört av personer att de tycker att en sådan "kompromiss" text är för svårläst. Men de flesta tycker det ger rätt känsla för textens ålder. Tyvärr kan man inte göra som "alla" vill.

Anders, du har väl tänkt ha med bild på artikeln också? Inzoomad skärmdump e.d.?

Jag röstar för alt.1 men med modern stavning och håller därmed med #9 :D

#12 Ja, det är ju en möjlighet att ha med artikeln i "original". Samtidigt har en bok sina begränsningar om det inte ska bli ett helt bibliotek…

Du skriver att du röstar för #1 men håller på #2?

Jag hade nog satsat på en moderniserad variant och med några styckesbryningar för att öka läsbarheten. Även om texten är fullt begriplig i sin ursprungliga version så är den ganska kompakt.

Syftet är ju att förmedla hur det gick till när din släktnings kvarn brann ned och inte nödvändigtvis hur en tidningsartikel såg ut på den tiden. Kanske en skärmdump så att man kan se tidningsartikeln i orgnial brevid, om det är möjligt?

Jag tycker det är skillnad på brevtext som blir mer privat, då brukar jag förska behålla orginal men dombokstext och liknande försöker jag göra till modern lättläst svenska men gärna behålla några gammeldags ord och uttryck.

#14 Tack, jag håller med.

En aspekt är ju att denna text finns ju tillgänglig för vem som helst. I min bok är det alltså mer en källa än att jag dokumenterar texten.

Ett privat brev blir ju nästan bara tillgängligt via boken och bör därför vara nära originalet.

Sorry, jag som var snurrig, du förstod ändå :)