De första gästgiverierna
Gästgiveriernas historia lär gå tillbaka till 1279 då Magnus Ladulås fastslog att varje by skulle anställa en rättare, dvs. en fogde som mot betalning skulle förse resande med kost och logi. Detta lär ha varit ett sätt att motverka den tidigare utbredda våldgästningen i landet. Några år senare - i det då danska Helsingborg - antogs 1283 en lag om inrättande av krogar eller härbärgen.
Nya gästgiveristadgar tillkom under Gustav Vasa. År 1560 föreskrevs att det skulle finnas tavernor vid de stora landsvägarna och 1584 fastställde Johan III taxor för olika förnödenheter. Rikskanslern Axel Oxenstierna styrde landet 1636 då man fastslog att vid allmänna stråkvägar skulle gästgiverier finnas på två mils avstånd.
Gästgiverier i Skåne
En mera utarbetad gästgiveriförordning antogs 1649 som angav att gästgivaren skulle hålla ett visst antal hästar för resenärens behov och att bönderna skulle kunna ställa upp med reservhästar. Denna kom att gälla även i Skåne då det blivit svenskt. I slutet av 1660-talet fanns i Skåne 33 gästgiverier. Ännu vid mitten av 1800-talet räknade Skåne till 65 gästgiverier på landsbygden och några i städerna. För 25 år sedan fanns 23 livaktiga gästgivargårdar kvar.
Gästgivarens tre skyldigheter
En gästgivarförordning från 1734 innehåller mycket ingående bestämmelser - om lokaler, utrustning, mat och dryck. Inom två mils avstånd hade gästgivaren ensamrätt på försäljningen av öl, vin och brännvin. En gästgivare hade tre skyldigheter - att förse den resande med husrum, mat och skjuts. (Även om det fanns krögare som också benämndes gästgivare trots att man inte tillhandahöll husrum.) Det betyder att man kunde resa genom landet med hjälp av gästgiveriskjutsarna, eller genom att byta hästar på gästgiveriet. Detta gällde fram till 1878 då skjutsandet överläts på entreprenad. Skjutsväsendet existerade ända till 1933. Samtidigt avskaffades också gästgivarens skyldighet att härbärgera resande.
Eget lantbruk
Som regel hade gästgivargårdarna också eget lantbruk, och gästgivaren åtnjöt en hög ställning i samhället. Han var ofta skriv- och läskunnig i en tid då detta var ovanligt.
Läs om gästgiverier
Det finns mycket information att hämta om de olika gästgiverierna - i böcker och på olika hemsidor. Här ska jag bara kort berätta om det som kanske är Nordens äldsta gästgiveri samt om ett som ligger mig lite extra varmt om hjärtat.
Margretetorp
Margretetorps räknas som ett av Nordens äldsta gästgiverier och det finns belägg för att här funnits gästgiveri redan på 1300-talet. En legend - eller skröna? - berättar att gästgiveriet först kallades Kägletorp men att unionsdrottningen Margareta tog in här och att krögaren därefter ändrade namnet till Margretetorp.
En annan god historia säger att det var på Margretetorps gästgiveri den abdikerade drottning Christina bytte från drottningdräkt till manskläder inför den fortsatta resan genom Europa.
Åtminstone från 1700-talet och nästan fram till våra dagar var Margretetorp i släkten Ekbergs ägo. Efter 1909 tillträdde Carl Ekberg och hans hustru. Då inleddes en period då Margretetorp blev det "litterära" gästgiveriet med återkommande besök av Fredrik Böök, Erik Lindorm och Albert Engström.
Johanssons i Örkelljunga
Redan för många år sedan fick jag veta att farfars morfar varit gästgivare på "Johanssons" i Örkelljunga. Nu har jag hittat en fantastisk bok författad av Nils-Arvid Bringéus och utgiven av Örkelljunga hembygdsförening - "Gästgiveriet i Örkelljunga".
I boken finns hela gästgiveriets historia nedtecknad. De tidigast kända innehavarna var Bengt Persson och Lusse Olofsdotter. Dessa sålde 1764 halva gästgiveriet till sin son Johan Petter (Johannes) Bengtsson. Johannes gifte sig med Marina Pålsdotter 1767. Marina var min farfars morfars farfars moster. Hon dog 1786 och Johannes gifte om sig två gånger. I tredje äktenskapet föddes den son, Carl Magnus Johansson, som blev näste gästgivare. Därefter fortsatte gården till Carl Magnus son Anton Håkan Johansson.
Ur boken:
"När Anton Håkan Johansson vid 53 års ålder av okänd anledning beslöt sig för att lämna skötseln av gästgiveriet var sönerna för unga för att ta över. Ett arrendeavtal tecknades därför med lantbrukaren Olof Persson i Starby, son till nämndemannen Per Pålsson och Gunhild Olsdotter, född i Rya församling den 17 maj 1839. Husförhörslängden visar att Olof Persson flyttade in på gästgivaregården den 23 april 1882 jämte hustrun Johanna Andersson, född den 27 maj 1844 i Starby med två söner och fem döttrar. År 1883 blev Olof Persson även skjuts-entreprenör och följande år landstingsman för Kristianstads län.
Olof Persson var sonson till riksdagsmannen Pål Jönsson och Sissela Andersdotter på Ekholm (Bringéus 1999:42). Eftersom riksdagsmanna uppdraget ofta gick i arv är det inte så underligt att den driftige Olof Persson själv blev riksdagsman i andra kammaren för Norra Åsbo år 1885. Då det fanns flera tillväxande söner på Johanssons gästgivaregård var det däremot ingen framtid för honom att stanna här. Den 15 juni 1886 flyttade hela familjen till Grevie, där Olof Persson blev arrendator av Killebäckstorp och 1894-1908 riksdagsman för Södra Åsbo och Bjäre (Norberg 1986:147). Hur gästgiveriet sköttes efter Olof Perssons avflyttning är obekant. År 1888 utvandrade Nils och Henning Johansson till USA, men 1891 tog Bror Johansson över ansvaret för gästgivaregården."
Olof Persson och Johanna Andersdotter
Denne Olof Persson är min farfars morfar, och en av döttrarna var farfars mor. Här får jag nu ytterligare uppgifter jag inte hade tidigare. Från 1887 hade skjutsplikten övertagits av entreprenörer, men jag finner att Olof Persson var skjutsentreprenör mellan 1883 och 1888.
I boken hittar jag också en fin beskrivning av gården:
"Gästgivaregården bestod av fyra fristående längor, som låg i fyrkant på kort avstånd (6,5 - 8,5 alnar) från varandra. Den hade tre inkörsställen med dubbla brädportar. Mitt på gården fanns en brunn med pump och en lång vattenho av eketrä.
Östra längan, som 1830 utnyttjades som bostad och handelsbod, var »för längesedan uppbyggd», men övriga byggnader hade i rask följd uppförts i början av 1820-talet: stallängan i söder 1820, brygghuset samma år, hållstallet 1821, mangårdsbyggnaden 1822 och loglängan i väster 1823. Byggnationen avslutades med att mangårds-byggnaden brädkläddes 1825.
Gården bildade en harmonisk enhet genom att de fyra längorna var nästan lika långa (33-38 alnar, dvs i genomsnitt 21,6 m.). De var alla uppförda i båle och brädklädda på de yttre långsidorna och de flesta gavlarna. Boningslängorna var uppförda på stenfot, stall- och loglängorna på ekefot med ekestolpar. Längorna var halmtäckta utom mangårdsbyggnaden, som hade »spåntak av spingad furuträd, inkokt i vitriol och rödfärg».
Mangårdsbyggnaden, som alltjämt finns kvar, hade en ansenlig bredd (15 1/4 alnar) i jämförelse med den gamla längans 10 alnar). Byggnaden inrymde dagligstuga, ett gästrum, handkammare, två förstugor, ett visthus, kök och spiskammare, sal och tre gästkammare. Under salen fanns en gråstensmurad källare. I köket fanns spis med bakugn, och huset uppvärmdes av fem vindugnar av järn. Två av gästrummen var tapetserade och målade, men i övrigt synes endast dörrarna ha varit målade liksom fönsterspröjsarna, de senare »pärlfärgade»."
I boken finns flera fina fotografier, där jag särskilt faller för dessa.
"Johanssons" i början av 1900-talet.
Är det denna förstukvist som Olof byggde 1864?
Även om de är tagna ca 20 år efter Olof Perssons tid som gästgivare ger dom mig ändå en bild av hur det kan ha tett sig på hans tid.
------------------------------------------------------------------
Källor:
|
